Mer än ett vanligt jobb

TEXT: 
SOFIA CURMAN
BILD: 
KRISTIAN INGERS
Trots en otrygg arbetsmarknad väljer allt fler att kasta sig ut i konstnärslivet. Men hur ska man klara sig? Konstnärers överlevnadsstrategi och inställning till brödjobb beror på vilken konstnärsidentitet de anammat, enligt ny forskning.

Det här är ingen nyhet: Konstnärer är en extremt välutbildad yrkesgrupp, men få kan livnära sig på sin konst. Faktum är att vill man tjäna på sin utbildning i ett ekonomiskt och livslångt perpektiv, är konstnärlig högskoleutbildning en av de största förlustaffärerna man kan göra. När

SvD Näringsliv i höstas listade högskoleutbildningars lönsamhet, hamnade konsten i botten. Men trots en otrygg arbetsmarknad för konstnärerna fortsätter konsten att vara ett eftertraktat karriärsval. Konsthögskolorna i Sverige har högt anseende, det är svårt att komma in på utbildningarna, och ingenting tyder på att antalet ansökande minskar.

– Konstnärer har helt klart en hög status i många avseenden i samhället, men ur ett arbetspolitiskt perspektiv är deras situation det man kallar prekär; alltså väldigt otrygg, säger sociologiforskaren Sofia Lindström som just har disputerat med sin avhandling (Un)bearable freedom. Exploring the becoming of the artist in education, work and family life vid Linköpings universitet. Studien bygger på djupintervjuer av före detta elever och personal på Kungl. konsthögskolan (KKH) i Stockholm.

Intervjupersonerna hade varit ute från skolan i varierande tid, vissa bara två år, andra i så mycket som 20 år. Väldigt få kunde jobba som heltidskonstnärer, nästan alla hade brödjobb.

– Alla skulle i en ideal värld jobba 100 procent med sin konst, men en grupp accepterade och pratade om sina brödjobb på ett mer positivt sätt än den andra, och jag har försökt att förstå varför. Jag tror att det beror på hur man har konstruerat sig själv som konstnär, vilken identitet man har anammat. Då menar jag att det finns grovt sett två olika typer av identitet – den bohemiska och den entreprenöriella, säger Sofia Lindström.

Konstnärer som anammat den bohemiska identiteten ser konsten som sitt kall, sin livstil, förklarar Sofia Lindström. Konsten är inget löneyrke, utan någonting mycket mer, som handlar om meningsskapande, självförverkligande, självuttryck. Att då ha brödjobb på halvtid kan frigöra tid att skapa konst som inte behöver vara säljande, omskriven, eller speciellt utåtriktad. Som inte är gjord för att förbättra den egna karriären.

Andra menar att brödjobbet snarare avbryter karriärsambitionerna. De hade vad Sofia Lindström kallar ett mer entreprenöriellt arbetsbeteende.

– De kunde i och för sig ha en bohemisk grundidentitet – att de såg konsten som mer än bara ett jobb, men deras ambition var att nå ut, skapa kontakter, och så snart som möjligt kunna försörja sig på konsten. Då blir brödjobb gärna beskrivet i ord som skitjobb.

Bohemen och entreprenören. De kanske låter som två ytterligheter, och få konstnärer skulle nog självmant kategorisera sig själv som varken det ena eller det andra. Sofia Lindström medger att begreppen är tillspetsade, men menar att de inte alls är oförenliga.

– Jag vill hävda att en bohemisk och entreprenöriell identitet går oerhört bra ihop. Därför att singularitet är det högsta värdet inom konsten – det ensamma geniet, den autonoma kreatören – det är den som många konstnärer försöker förkroppsliga. Redan under konstutbildningen uppmuntras man att ta fullständigt eget ansvar för sin utveckling. Det gör till exempel att tanken på anställning blir helt fel. Egenföretagare är ofta det enda självklara valet – inte bara för att man måste utan också för att det är det enda som passar in med den egna identitetskonstruktionen. Och det är något som passar väldigt bra ihop med bilden av entreprenören.

KKH uppmuntrade en konstnärlig identitet som ligger nära den bohemiska idealtypen, menar Sofia Lindström. Skolan, åtminstone som den såg ut då, såg sig som en plattform för en redan erövrad konstnärsidentitet som eleverna förväntades ha med sig när de kom in, snarare än en utbildningsinstitution. Där fanns en romantiserad syn på frihet, eleverna ska inte ha några utbildningsskrav utan självständigt och fritt forma sin utbildning.

Konstnären Valeria Montti Colque gick ut KKH 2004. Hon uppskattade friheten under utbildningen, för henne är den fortfarande den viktigaste förutsättningen för att kunna arbeta – viktigare än ekonomisk och social trygghet.

– Skolan gav mig möjligheten att utvecklas konstnärligt. Jag tänkte inte så mycket på min framtida försörjning då, jag valde inte att bli konstnär för att tjäna mycket pengar. Jag tror att de studenter som hade svårt att vara ensamma i sitt arbete hade det svårare.

Forskaren Sofia Lindström bekräftar den teorin.

 – De elever som inte anammade frihetsidealen på skolan, som hade en mer normativ förståelse av vad en utbildning är och förväntade sig undervisning, förklaringar och berättelser om livet efteråt, beskriver konsthögskoleåren som tuffa. Om en student frågade ”men hur ska jag göra för att överleva när jag är klar här”, kunde de mötas av tystnad. Deras fråga var inte rätt sätt att bemöta identiteten konstnär på, säger Sofia Lindström.

Valeria Montti Colque började extrajobba på bar, som nisse, under studieåren och fortsatte med det några år efter examen. Strategin var att inte lära sig att blanda drinkar, bli en bra bartender och fastna i en bransch hon egentligen inte ville vara i, utan jobba sina timmar för att frigöra tid i ateljén. Till slut kom hon till en punkt där hon kände att hon var tvungen att satsa allt på konstnärskapet om det skulle ”bli något”. Hon hade ett arbetsstipendium och en del konstrelaterade uppdrag och sa upp sig från brödjobbet.

– Jag upplever att många konstnärer som har andra jobb inte orkar eller hinner jobba med sin konst. Jag ville inte hamna där, utan bestämde att jag hellre ville leva med lite pengar och satsa på konsten på riktigt.

Ekonomin är tuff, men det är värt det att vara min egen chef, att ha frihet att kunna tillfredsställa mina andliga och skapande behov.
Valeria Montti Colque

I några år bodde hon i sin ateljé, arbetade med sin konst när som helst på dygnet och gjorde ingen skillnad mellan konst och liv. Numera är hon ensamstående mamma och har ett ”riktigt hem” vid sidan av ateljén. Den osäkra ekonomiska situationen är ibland stressande, men hittills har hon klarat att försörja sin familj, och ett regelbundet lönearbete vid sidan om konsten är fortfarande inget alternativ.

– Nej. Ekonomin är tuff, men det är värt det – att vara min egen chef, att ha frihet att kunna tillfredsställa mina andliga och skapande behov, och att kunna beröra frågor som rör samhället. Jag har blivit uppmanad att söka lärarjobb på en förberedande konstskola. Om dagen kommer då jag behöver ta ett extrajobb är det ett sådant jag skulle önska mig. Men jag skulle känna mig besegrad, erkänner hon.

Valeria Montti Colque har satt upp egna villkor när hon blir inbjuden att medverka i utställningar och projekt, eller håller föredrag och workshops. Hon har en lägsta gräns för sitt arvode och försöker att alltid skriva avtal. I övrigt säger hon att hon tackar ja till i princip allt; små som stora projekt.

– Jag har ingen prestige att bara ställa ut på fina gallerier eller konsthallar. Det handlar främst om att nå ut med min konst i alla delar av samhället, men också att jag inte har något val, jag har inte så många jobb att jag kan säga nej till saker. Den strategin har fungerat bra hittills – nästan alltid leder ett jobb till ett annat.

Christina Olivecronas konstnärliga karriär började på bästa möjliga sätt när hon gick ut Umeå konsthögskola 1992. Direkt plockades hon upp av en gallerist och fick flera stipendier. Hennes årskull var den allra första på skolan, en klass som fick oerhört mycket uppmärksamhet från professorer och lärare. Inte ett ögonblick av undervisningen gick ut på att prata om yrkesverksamma konstnärers verklighet, berättar hon.

– Jag tror inte att jag någonsin hörde någon säga att man kanske behöver ha andra arbeten vid sidan om. Det var som att det var skambelagt. Ifrån lärarnas sida också, trots att det var just den situationen de själva befann sig i.

Galleriet hon var knuten till lades ner efter några år. I samma veva fick hon barn, en son som hon har uppfostrat till stor del ensam. När hon efter föräldraledighet skulle börja jobba igen gick det trögt.

– Det blev liksom ett avbräck så att jag kom ur snurren med rätt gallerister, rätt kontakter. Sådant hänger ju ihop med förutsättningarna för att få stipendier, uppdrag och så vidare. Jag upplever att det är väldigt svårt att komma in igen, speciellt med åldern.

Hon har alltid haft olika brödjobb vid sidan av sin konstnärliga verksamhet. Som dekormålare, konstterapeut för trafikskadade, lärare, bland mycket annat. Samtidigt har hon kontinuerligt haft utställningar. Hon beskriver en på alla plan osäker jobbtillvaro. I perioder har hon varit helt utan både brödjobb och betalda konstuppdrag, men fortfarande ansetts ha för mycket konstnärlig verksamhet för att vara berättigad a-kassa.

– Jag har insett att konstnärer faller ur systemet, det finns inga skyddsnät för oss. Till slut fick jag mitt nuvarande jobb som personlig assistent, timanställd. Men jag måste jobba så mycket för att kunna försörja mig så det blir för tungt för att kunna driva konstnärskapet också – det fungerar inte i längden, jag orkar inte.

Det är frustrerande att inte få använda sin kompetens. Jag har aldrig varit så kompetent som nu.
Christina Olivecrona

Christina Olivecrona känner igen sig i Sofia Lindströms beskrivning av den bohemiska konstnärsidentiteten. Men att ett icke konstrelaterat brödjobb, som det hon har nu, vid sidan om en helt fri och icke-kommersiell konstverksamhet skulle vara någonting positivt håller hon inte med om.

– Det är frustrerande att inte få använda sin kompetens. Jag har aldrig varit så kompetent som nu. Min son är snart utflugen och jag kan jobba mycket. Jag skulle kunna ingå i massor av olika sammanhang i samhället. Men jag känner mig oanvänd.

Forskaren Sofia Lindström poängterar att en viktig aspekt i hennes studie kring brödjobb är att har man dåliga arbetsvillkor där kommer det inte att spela någon roll vilken attityd konstnären har till sitt konstnärskap.

– Det var slående hur många konstnärer som berättade att villkoren i brödjobben har försämras. Det speglar sociologiska teorier om att arbetsmarknaden håller på att polariseras; att de temporära jobben blir sämre. Det är en viktig aspekt, eftersom många konstnärer använder brödjobben för att nå autonomi. Om konstnärer blir utbrända i sina brödjobb, då finns det ingenting kvar för det konstnärliga.

För de flesta som väljer att bli konstnärer är pengar ingen drivkraft. Sofia Lindström poängterar att entreprenören i hennes beskrivning inte är någon som vill slå igenom stort eller bli miljonär. Konstnären Felice Hapetzeder säger att pengar ändå har betydelse för att känna att hans arbete är meningsfullt.

– När jag för en gångs skull faktiskt fått bra betalt för något kan jag känna att nu gjorde jag ett bra jobb. Det är bisarrt att det hänger ihop så tätt. Jag känner inte att jag gjort ett lika bra jobb om jag fått lite eller inte något betalt, även om det är ett lika bra konstnärligt projekt.

Felice Hapetzeder gick på Konstfack 1997– 2002. Samma år som han blev antagen, fjärde gången han sökte, kom han också in på Arkitekturhögskolan. Han berättar att han faktiskt övervägde att gå båda utbildningarna samtidigt.

– Men det skulle inte ha fungerat, på Arkitekturskolan var det så mycket fasta tider och lektionsundervisning så det gick inte att kombinera med någonting annat. Jag minns att jag hade mycket beslutsångest. Men jag valde alltså konsten.

Han håller med om att han i det valet också valde bort ett liv med lönearbete och tryggare arbetsmarknad, och säger att han nog inte insåg vidden av beslutet.

– Jag kämpar fortfarande med att inse att det är så svårt att klara sig ekonomiskt som konstnär. Ju äldre man blir, desto mer påverkar det en, särskilt om man, som jag, har barn. Jag känner av en press att bevisa att jag är en fungerande del av samhället och att anses vara det hänger på något sätt ihop med hur mycket man tjänar.

Felice Hapetzeder har inte haft något han vill kalla för brödjobb sedan 2009 då han slutade en fast anställning som assistent på ett arkitektkontor. Men han har haft många tillfälliga uppdrag utanför sin konstnärliga verksamhet, som foto- och filmuppdrag. Han leder också workshops och undervisar, men ser den verksamheten som del i sitt konstnärskap. Hans försörjningsstrategi går ut på att initiera och driva projekt med stöd utifrån. Just nu driver han ett projekt som handlar om censurfrågor i Turkiet, med stöd från Svenska Institutet. Han har bjudit in turkiska konstnärer till en workshop i Stockholm. I vår resulterar arbetet bland annat i en utställning på Marabouparken.

– Det handlar om att skapa sig möjligheter. Att dra ihop jätteprojekt utifrån ingenting. Mitt konstnärskap består till största delen av administration. I går satt jag till exempel uppe halva natten och försökte fixa något flygbiljettsstrul för en av de turkiska konstnärerna jag har bjudit hit.

Mitt konstnärskap består till största delen av administration.
Felice Hapetzeder

Vad är det då som avgör om en konstnär kan försörja sig på sin konst? Konstnärerna i den här texten tror alla att ekonomisk framgång framför allt avgörs av slumpen, att vara på rätt plats och så vidare. De har sett för många exempel på bra konstnärer som inte blir framgångsrika för att gå med på att kvalitet har något med saken att göra.

– Jag tror tyvärr att det snarare handlar om säljbarhet och opportunism, att det man gör passar in i en situation. Jag anpassar mig ju också. Samtidigt som censur- och demokratifrågor i Turkiet är extremt brännande, är det ju också ”trendiga” teman som kanske ger fördelar i ansökningsprocesser, säger Felice Hapetzeder.

FAKTA:

 konstnärer får betalt enligt MU-avtalet
28 procent av svenska museer betalar den mycket blygsamma minimiersättningen enligt MU-avtalet.
(Källa: Myndigheten för kulturanalys, 2013)

Konstnärer har många olika jobb
171 olika jobb har de ca 800 konstnärer som är inskrivna på AF Kultur Media under ett år. I genomsnitt har en konstnär 2,2 olika jobb vid sidan om konsten varje år.
(Källa: AF Kultur Media, 2016)

Inkomsterna sjunker för konstnärer. 
Både 2011 och 2014 uppger 64 procent av konstnärerna att deras månadsinkomster är 13 300 kr eller mindre.

Kvinnliga konstnärer tjänar mindre än manliga.
År 2011 uppgav 66 procent av kvinnorna och 61 procent av männen att månadsinkomsten var 13 300 kronor eller lägre. Tre år senare är motsvarade siffror 67 och 58 procent.

Mindre konstnärlig verksamhet.
År 2013 ägnar 35 procent av konstnärerna mer än 3/4-delar av sin arbetstid åt den konstnärliga verksamheten. År 2008 var motsvarande siffra 45 procent.

Mindre inkomster från den konstnärliga verksamheten
För 21,6 procent av konstnärerna står den konstnärliga verksamheten för 75 procent eller mer av den totala inkomsten. I 2011 års enkät var motsvarande siffra 26,4 procent.

Konstnärerna hamnar utanför trygghetssystemen.
Sju av tio konstnärer vårdar sjuka barn utan att söka pengar hos Försäkringskassan.

Alla siffror i faktarutorna kommer från KRO/KIF/BUS stora konstnärsenkät 2014 samt KRO/KIF:s rapport Den samtida konsten och den ovilliga staten, 2015 om inget annat anges.

Både Valeria Montti Colque, Christina Olivecrona och Felice Hapetzeder säger att den ekonomiska situationen är det absolut svåraste med att vara konstnär. Samma sak svarar konstnärerna i Sofia Lindströms avhandling. Sofia Lindström menar att det kan vara det bohemiska konstnärsidealet som gör det svårt för konstnärer att kräva bättre villkor i sin yrkesutövning.

– Om man definierar konsten som någonting annat än vanligt arbete, blir det svårt att argumentera för bättre arbetsvillkor. När jag frågar konstnärerna om framtiden; vad de hoppas på, och vad som krävs av dem för att uppnå det, så pratar de om sina egna själsförmågor: ”Jag måste uthärda. Om jag bara står ut blir det bättre.” I stället för att prata om att gå ihop kollektivt med andra konstnärer och kräva förändring. Att organisera sig går inte ihop med idealbilden av konstnären. Därför menar jag att bilden av bohemen är mycket mer kompatibel med entreprenören än, med arbetaren som kräver sin rätt.

_______________________

OM AVHANDLINGEN:

Sofia Lindströms avhandling (Un)bearable freedom. Exploring the becoming of the artist in education, work and family life bygger på djupintervjuer med ca 20 konstnärer som har gått på Kungl konsthögskolan mellan 1995–2010, samt personal och rektor på skolan under samma period. Hennes forskningsfrågor är bland annat: Hur kan vi förstå den högre konstnärsutbildningens roll i formandet av förståelsen av vad det är att vara och att arbeta som konstnär? Hur fungerar relationen mellan brödjobb och den professionella identiteten för konstnärer? Vad händer när konstnären skaffar familj och hur skiljer eller liknar erfarenheterna mellan kvinnliga och manliga konstnärer i det avseendet? Är konstnären den ideala arbetaren i den nya ekonomin?

LÄSTIPS:
Sofia Lindström tipsar om tidigare forskning om bohemer och entreprenörer

Om singularitet som konstens värde
The Glory of Van Gogh: An Anthropology of Admiration av franska sociologen Natalie Heinich.

Sociologisk forskning om svensk konstvärld:

Konstens omvända ekonomi: Tillgångar inom utbildningar och fält 1938-2000. En antologi sammanställd av Martin Gustavsson, Mikael Börjesson och Marta Edling.

Eikhof DR and Haunschild A. (2007) For Arts Sake! Artistic and Economic Logics in Creative Production. Journal of Organizational Behavior, 28: 523–538.

Konsthögskolorna har förändrats
Diskussionen om vad det innebär att utbilda konstnärer har förändrats det senaste decenniet. Samtliga svenska konshögskolor uppger att de erbjuder arbetsmarknadsförberedande kurser där studenterna bland annat får grundläggande kunskaper i marknadsföring,  immateriell rätt och kontraktsskrivning. Malmö Konsthögskola var banbrytande när de 1995 införde den obligatoriska kursen Ekonomi och juridik för konstnärer. Om det sker en diskussion om behovet att ha ett försörjningsjobb vid sidan om den konstnärliga verksamheten, sker den dock främst i enskilda ateljésamtal mellan student och professor, anger rektorerna för KKH, Malmö Konsthögskola och Konstfack. Gertrud Sandqvist, rektor på Malmö Konsthögskola säger: ”Vi utgår alltid ifrån att studenterna kommer att bli just konstnärer, att de efter examen ska få ha kvar sin identitet som konstnär och uppmuntrar dem att fortsätta, inte ge upp.”