Leif Elggren

Sveriges mest kända undergroundkonstnär
TEXT: 
Sofia Curman
BILD: 
Margareta Bloom Sandebäck
I över 40 år har Leif Elggren med humor och på djupaste allvar oupphörligen skapat konst. Det är en ynnest att syssla med något som ger tillgång till det inre livets märkliga värld, menar han. KONSTNÄREN har träffat Sveriges mest kända undergroundkonstnär och pratat om performance, dans, samarbeten och hans besatthet av att dokumentera sitt liv.

 

Leif Elggren står i ett litet rum innanför ateljén han delar med sin livspartner, konstnären Marja-Leena Sillanpää. Väggarna härinne är klädda med bokhyllor som är sprängfulla av pärmar, arkivlådor och kartonger. Vi pratar om fotograferingen till Konstnären som ska ske en vecka senare. 

– Det vore fint att ta en bild härinne, jag är väldigt förtjust i arkiv, säger Leif Elggren.

Sedan tidiga tonåren, kanske ännu tidigare, har jag känt en manisk vilja att dokumentera hela mitt liv.

Hela sommaren har han jobbat med att tömma en lagerlokal utanför stan som han och konstnären Kent Tankred har haft tillsammans i många år. Han har haft utrymme att spara på allt, men nu har de inte råd att ha lagret kvar, och lite i taget kör de över grejer hit till ateljén och går igenom innan det avgörs vad som kan slängas. Det är ett mycket tidskrävande arbete, det är inga små mängder material det handlar om.

– Sedan tidiga tonåren, kanske ännu tidigare, har jag känt en manisk vilja att dokumentera hela mitt liv, berättar Leif Elggren. 

Det började med fanzine, eller stenciltidskrifter som de kallades på 1970-talet, som han och hans kompisar manglade fram i ett materialrum i skolan i Linköping. De upprättade ett ambitiöst arkiv med allt material de använde.

– Vi pratade väldigt mycket om det där med dokumentation. Det är megalomaniskt på något sätt, att se på det man gör som så betydelsefullt. 

Många gånger under samtalet återvänder Leif Elggren till barndomen och tonåren. Han berättar att han tillbringade mycket tid liggandes under sängen – ofta hela eftermiddagar med ficklampa, mellanmål och serietidningar. Hans mor undrade varför han envisades med att kasta in äppelskrutt under sängen. På undersidan av sängbotten började han göra små teckningar. Senare utvecklades det till ett hemligt konstprojekt – något han gjorde och ibland fortfarande gör när han är borta på besök. Utmaningen är att hitta en förevändning att försvinna en stund, smyga in i sovrummet och krypa under sängen med en penna i högsta hugg för att lämna en liten figur eller kanske ett kort meddelande efter sig.

Jag frågar om han alltid vetat att han vill vara konstnär och han berättar en märklig historia. När han var omkring 15 år lyckades hans föräldrar få loss ett rum åt honom i flerfamiljshuset där de bodde. Han fick mat och annan markservice i föräldrahemmet men hade ändå sitt eget rum där han helt i fred kunde göra det enda han då ville: att måla och teckna. Han tecknade sina drömmar. Han målade landskap och stilleben. Produktionen växte. Mycket kasserades.

– En gång ställde jag ner några målningar i soprummet, bredvid soptunnorna eftersom det inte gick att trycka ner dem. Min far, som rörde sig i huset, fick höra av en sopgubbe att han tagit hem dem, det är väl okej? 

Det tyckte pappan att det var, Leif hade ju ändå velat slänga dem. Klipp till Stockholm, 45 år senare. Leif Elggren har sin revisor och vän Curt Sjödell på besök. Curt Sjödell dog nyligen, men skötte länge bokföringen åt massor av konstnärer, och var också en passionerad konstsamlare. Plötsligt drar han fram två målningar. ”Leif, vem tror du målat dessa?” Revisorn hade på något invecklat sätt fått reda på att Leif Elggrens tonårsmålningar sålts av en sopgubbe på auktion i Linköping för några hundralappar och bytt till sig dem för att återlämna till konstnären. 

– Helt otroligt. De där målningarna kom tillbaka till mig, som en bumerang!

Han berättar att han planerar att göra ett verk av det hela: bygga en låda till målningarna och försluta den, och på locket ska han skriva ner hela historien.

– Det är ju så där. Allt, åtminstone nästan allt, går tillbaka till barndomen. 


LEIF ELGGREN, It Is Said That No King Is a King When a Child Is Watching, 2018.

I åtminstone 40 år har Leif Elggren varit oupphörligen aktiv i svenskt konstliv. När jag gjorde research inför vårt samtal kände jag ofta att jag tappade greppet, gled in på sidospår och googlade bort mig. Hans produktion är enorm och spretig. Han dyker upp som curator, författare, förläggare, musiker, arkivarie. Sedan 1979 har han stått för en aldrig sinande utgivning av skivor och böcker, ofta tillsammans med Thomas Liljenberg och deras samarbete Firework. Han pekar mot hörnet i ateljén där det fram till för några år sedan stod en boktryckpress där många konstnärsböcker, affischer och inbjudningar har kommit till. Han är nästintill kultförklarad av samtida och yngre konstnärsgenerationer, och hans samarbete med Carl Michael von Hausswolff – Konungarikena Elgaland-Vargaland är förmodligen ett av världens mest omtalade konceptuella konstprojekt. Men han är mycket mindre känd för en bredare publik. Han säger att han i princip verkar och lever på exakt samma sätt idag som på 1970-talet, liksom under ytan, ”underground”.

– Jag har varit väldigt enträgen. Jag brukar säga att jag framhärdar och insisterar.

Varför gör du det?

– För jag kan inget annat göra. Det här är det enda jag vill och alltid har velat. 

Jag frågar om han någonsin haft en period där han inte velat eller kunnat skapa. Han tänker efter och svarar att nej, det har han inte.  

– Det är en ynnest att få hålla på med konst. Man står liksom nära det inre livets märkliga värld, som också är ett kärl att ösa ur när man arbetar.

Leif Elggren var bara drygt tjugo när han lämnade Linköping för att gå på förberedande konstskola och sedan på Kungl. Konsthögskolan (Mejan), men han målar ändå upp ett aktivt liv inom kulturscenen där, med utställningar, konstkabaréer, spelningar med löst hopsatta band. 

– Jag har alltid gillat att jobba ihop med folk. Det ger en viss trygghet. Man kan stötta och hjälpa varandra. Vi är som en hel grupp som kommer från Linköping och som fortfarande samarbetar i olika konstellationer.

Sten Sandell, Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler är några av dem. Bruno K. Öijer växte upp på samma gata. En annan i Linköpingsgänget var Carl Michael ”Micki” von Hausswolff. 1991 började de två tala om att de ville skapa ett verk som innefattade alla de här människorna som de umgicks och jobbade med, eller förresten, som innefattade alla människor, ett paraply att vistas under. Ganska snabbt kom de på att de skulle skapa ett land. En nation som består av alla världens gränslinjer så att den också gränsar till alla andra nationer på planeten. De flesta som rör sig i svenskt konstliv har nog hört talas om konungarikena Elgaland-Vargaland, som formellt grundades 1992. 2003 deltog duon med sitt projekt på Venedigbiennalen och fick mängder av internationellt framstående konstmänniskor som nya medborgare på kuppen. 

För ett par år sedan visade Moderna Museet en liten utställning om Elgaland-Vargalands historia med mängder av dokumentation från projektet. Jag minns att konstnärerna själva skrivit att det är det bästa konstverket som någonsin gjorts. Jag frågar Leif Elggren om det stämmer. Han skrattar. Sedan blir han snabbt allvarlig igen.

– Ja. Så är det. Det är ett verk som uppstått i stunder av exceptionell självkänsla. Det började med idén om ett land och sedan rasslade det liksom igång: ”Klart det måste vara ett kungarike”, ”Vem som helst kan bli medborgare”, ”Vem som helst kan bli vad som helst”. 

Elgaland-Vargaland är sedan länge ett maskineri som i princip sköter sig själv. Människor på olika platser över hela världen öppnar upp ambassader och konsulat, det görs utställningar, publiceras böcker och ges ut skivor under detta ”paraply”. 

– Vi har inte koll längre, och det är vi glada för – det är så det ska vara i ett land, annars är det ju en diktatur. Det är ett verk som kommer att leva för evigt eftersom det inte kan försvinna.


KREV officiellt konungaporträtt. FOTO: ANNIKA VON HAUSSWOLFF

Konungarikena Elgaland-Vargaland
Leif Elggren träffade Carl Michael von Hauswolff redan i  -Linköping när han tog in ”Micki” som gitarrist i ett band han satte ihop till en kulturkabaret.
– Vi gisslade politiker och makthavare och sånt där.
Sedan dess har de blivit en närmast ikonisk duo. Deras mest kända samarbete, Konungarikena Elgaland--Vargaland bildades 1992, och där är båda kungar.
– Men vem som helst kan bli kung eller drottning eller vad som helst.

Det finns en dubbelhet i Leif Elggrens konstnärskap som handlar om humor och allvar, och som reflekteras i både hans sätt att vara – hans minspel och snabba växlingar mellan skratt och allvar, nästan vemod – och hans sätt att prata om sin konst. Det känns helt okej att fnissa när han berättar om Elgaland-Vargaland, eller projektet att göra -anspråk på färgkombinationen svart och gult, eller hur han och Thomas Liljenberg drev Moderna Museets chefer till vansinne åren 1992–93 genom att brevbomba dem med ett utställningsförslag, även sedan de fått ett nej, för att sedan publicera brevväxlingen och historien bakom i en bok (Idol, 1993). Humorn finns som en bärande grund i princip i allt han gjort eller medverkat i. Samtidigt är förstås allt på allvar. Även om skapandet av Elgaland-Vargaland har skett genom lek och säkerligen mycket skratt bottnar verket i en djup politisk övertygelse. Men kanske är inte alla mottagliga för den här dubbelheten. Utställningen på Moderna Museet 2017 fick blandad kritik, en del verkliga sågningar. I Svenska Dagbladet kallades den ”gubbigt trams” och recensenten uppmanade kungarna att abdikera.

Ska man inte få hålla på med konst för att man blir gammal?

– Det var ju åldersrasism alltså. Jag blev lite ledsen över det där. Micki och jag är ganska luttrade båda två – jag minns en recension jag fick i början av åttiotalet med rubriken ”Sämre än sämst”. Men jag tycker den här var jobbig på ett annat sätt. Ska man inte få hålla på med konst för att man blir gammal? 

Flera omfattande samarbeten löper över i stort sett hela Leif Elggrens karriär. Tillsammans med Kent Tankred bildade han liveelektronikgruppen Guds söner i mitten av 1980-talet. De skapar musik och dansar tillsammans, iförda kostymer, skjorta och slips. I början hade de långa partitur och genomarbetade koreografier. Ett återkommande inslag var ”Guds söner kör stolar”, när de två drog stolar över scengolvet för att framkalla olika ljud. Styckena var utdragna. Ofta hade de börjat redan innan publiken kom och slutade långt efter att alla tröttnat och droppat av. Guds söner är idag mer aktiva än någonsin och har ett intensivt spelschema över hela Europa. 

– Men numera orkar vi inte släpa runt på tung utrustning så som vi brukade. Nu när vi reser är vi så nöjda över att bara ha en usb-sticka med soundtracket i fickan, vi liksom ler mot varandra varje gång vi ska iväg. 

Behovet av koreografi och planering har försvunnit. Dansen sitter numera i kroppen.

– Vi rör oss på ett speciellt sätt, som att vi går i sömnen. Vi blundar ofta, för att undersöka hur vi förhåller oss till varandra och rummet. Det är ett väldigt skönt och roligt sätt att jobba. Vi brukar säga att det här kan vi hålla på med ända tills vi dör, så länge vi bara kan röra en arm, eller ett finger eller ett ögonlock. Det känns trösterikt. 

FOTO: CONNY FORNBÄCK

Guds söner
– Kent Tankred och jag började jobba tillsammans som Guds söner 1985 och är fortfarande väldigt aktiva. Vi brukar säga att man kan väcka oss mitt i natten och vi kan stiga upp och göra vår grej.

 

 

 

 

 

Du beskriver dig själv som en tillbakadragen och lite ängslig person. Ändå har du stått på scen i hela ditt yrkesverksamma liv. Hur känner du inför ett performance?

– Ja, jag har alltid varit fruktansvärt blyg alltså. När jag började på 1970-talet var det plågsamt. Jag minns ingenting från mitt allra första performance, som var på Moderna Museet, för att jag och de andra i gruppen hade druckit så mycket sprit innan för att slappna av. Numera är det inte lika farligt, men jag känner ändå en nästan euforisk känsla av befrielse varje gång det är över.

Du har ofta talat om att resultat eller estetik är oviktigt för dig i dina performanceverk. Att det viktiga är den situationen eller energin som uppstår där och då i rummet. Vad är det som uppstår?

– Det händer någonting när man är i de här tillstånden, som att man hamnar någonstans där man inte har varit. Man förändras, helt enkelt. Man får en slags gåva, en energi att ta med sig i nästa fas, i livet och i konsten. 

Han berättar om ett särskilt lyckat framförande med Guds söner i Göteborg 1990, på en festival som hette Knogjärn-90. Deras performance varade i många timmar i en bunker av något slag, det var skum belysning.

– Vi höll på med vårt, men man sneglar ju mot publiken så där, och vi blev överraskade över att det var så mycket folk – massor av silhuetter som stod utmed väggarna. Så efter fyra timmar slutade soundtracket gå och vi ställde oss i ett hörn, tände en cigarett som en gest att vi var klara. Vi var jäkligt nöjda, det hade varit en så bra energi i rummet. Men när vi tittade upp visade det sig att det fanns inga människor där, utan det var däck som låg i högar utmed väggarna och hade kastat märkliga skuggor. 

Första gången jag träffade Leif Elggren var 2009 när jag skrev en artikel om den imponerande bok som Firework gav ut om konstnären Sten Hanson, kultförklarad för sina experimentella text-ljudkompositioner. Han berättade då att han ofta hade Sten Hanson-stycket Skärp dig som ett mantra inne i huvudet. Jag frågar honom om det fortfarande är så. 

– Javisst, det är samma fortfarande: ”Skärp dig. Skärp dig för fan. Skärp dig.”

Jag tänker på det när Leif Elggren plötsligt säger att han lider av prestationsångest och sviktande självförtroende. ”Skärp dig-känslan” går inte riktigt ihop med det avslappnade resonemanget att det i konsten är omöjligt att misslyckas. Att en arg eller uttråkad publik, eller en inbillad för den delen, är lika värdefull som en glad och nöjd.

– Det där är hela tiden en konflikt. Jag känner mycket press på mig själv, ofta kommer den nog utifrån men jag har internaliserat den. Så när jag säger att ingenting kan gå fel eftersom allt är rätt, så är det mer av en besvärjelse än ett faktum. Men det är en hållning till konsten som jag tycker är viktig att stå upp för.

Både genom arbetet med Guds söner och i hans soloarbete har dansen kommit att ta en allt större del i Leif Elggrens konstnärskap. På Youtube hittar jag en inspelning från en festival (Akuphene) i Genève 2017. Han sitter bakom ett bord vid sin dator inledningsvis och drar igång ett soundtrack, ett brus. Efter några minuter reser han sig upp och ställer sig framför bordet, blundar, släpper ner axlarna, ser ut att ladda, eller liksom koppla upp sig mot någonting långt därinne i sig själv. Sedan börjar han röra sig. Skakar, håller armen framför ansiktet, som i smärta. Böjer ryggen bakåt.

– Det verket har sitt ursprung i en impuls som kom 1996 när min far dog, 90 år gammal. Han bodde på ett äldreboende i Linköping, och jag och mina barn brukade åka och hälsa på honom. En dag när vi kom hade det skett en drastisk förändring i hans hälsa sedan sist vi såg honom – han var till slutet helt pigg i både kroppen och huvudet. Men nu låg han orörlig under täcket och var halvt borta, förvirrad. Han trodde att jag var hans bror och kallade mig Erik. Jag hjälpte honom till toaletten, han hade sådana underkläder från landstinget, du vet. Barnen och jag sa till varandra efteråt att det var nog sista gången vi träffade honom. 


LEIF ELGGREN As If I Was My Father, 1996.

Minnena från detta sista besök gestaltade Leif Elggren i en serie hyllningar till sin far. Han klädde sig i likadana vita landstingskläder och tog en rad självporträtt sittandes i, eller när han mödosamt försöker ta sig upp ur, faderns favoritstol. Det blev också en film, och mängder av material för koreografier till performance.

– När jag står där och som du säger försöker komma i kontakt med något är det min far jag försöker få kontakt med och känna i min dans. Det du ser är ett uttryck för vad som finns där inne, säger han och knackar sig på bröstet. 

– Jag talade med en bekant som genomgått en svår operation häromveckan. Han berättade hur de hade öppnat upp bröstkorgen på honom, ända ner till magen, och ”rensat honom som en fisk”. Tagit ut inälvorna, gjort rent och fint och sedan lagt tillbaka allt. Det gjorde så stort intryck på mig. Jag tänker ofta på att det som finns i oss människor är ett fantastiskt evolutionärt system, men samtidigt är vårt inre så fragilt och obegripligt, både kaos och skörhet.

Om ekonomi
– Jag har hankat mig fram. Aldrig varit anställd, men haft en del projekt på konsthögskolorna. Får lite betalt när jag uppträder med Guds söner. Många bäckar små brukar jag tänka. Men framför allt lever jag på exakt samma nivå nu som när jag slutade Mejan för 40 år sedan. Det är inte på det ekonomiska planet min utveckling skett.
Yngre performanceidoler
Leif Elggren är i princip kultförklarad i yngre performance-generationer. Och han följer entusiastiskt den unga scenen:
– Jag har många yngre idoler. Anna Kinbom är rolig att följa. Hon är för jäkla bra. Fatima Moallim är väldigt spännande. Och Magnus Dahl och Geraldine Hudson är båda oerhört bra.