Enkät: Kritiken vi minns

TEXT: 
KONSTNÄREN
BILD: 
Dennis Eriksson
Sågningarna fastnar lättare än de positiva recensionerna och ingen gillar att få en etikett klistrad på sitt konstnärskap. KONSTNÄREN har frågat fyra konstnärer om konstkritik.


Foto: Arvida Byström

Arvida Byström

Det är irriterande när man märker att en person som skriver om en inte har gjort någon research.”

Hur tycker du att svensk konstkritik verkar må idag?
– Jag är så ung och relativt ny i konstvärlden och befinner mig lite inom arbetsområden som gör att kritiken inte är en jättebrännande punkt för mig. Men jag har läst mycket om och av en äldre konstvärld som verkar anse att den eskalerande kapitalismens krav på att producera ”content” gör att ingen har tid eller resurser att skriva konsttexter, och att detta inte är en journalistik som prioriteras av tidningar och därför blir ganska utarmad. Jag upplever att man som konstnär måste skriva och tycka väldigt mycket om sin konst eftersom det är få andra som teoretiserar kring den. Jag har förstås inget att jämföra med, men jag har hört andra säga att det blir mer och mer så.

Berätta om en publicerad recension av din konst som du särskilt minns! 

– Haha, gud det känns taskigt. Men en i en stor tidning i Sverige som jag blev irriterad på för att den skrev bara om mitt benhår – något min konst inte alls handlar om för mig. Sedan vet jag att en tysk tidning nyligen skrev en lång text om den ”nya” konstfeminismen och inkluderade mig samt massor av andra konstnärer utan att fråga oss om våran konst. Kanske jag minns dessa extra tydligt för det känns som de kritiker som skrev dem inte hade läst en enda intervju med mig som är mindre än fem år gammal.

Vad skulle du säga är den vanligaste uppfattningen/missuppfattningen hos kritiker om din konst/ditt konstnärskap?

– Att min konst är feministisk. Att den handlar om sex. Att den handlar om mitt benhår. Sen så är det ju lätt att man blir arg och irriterad på negativ kritik och det känns lite bakåtsträvande. Men samtidigt är det irriterande när man märker att en person som skriver om en inte har gjort någon research. Jag gillar när skribenter lägger in sina egna åsikter och tankar men de måste också skilja på att dessa nödvändigtvis inte är mina. Men det är fint när folk vågar tolka, helst lite poetiskt och personligt. Då tycker jag ofta det blir bra.


Foto: Margareta Leijonhufvud

Håkan Rehnberg

När kritiken uteblir eller förflackas är det hela konstlivet som tar skada.”

Hur skulle du säga att svensk konstkritik mår idag?

– Den är alltför underordnad sitt uppdrag och den har blivit alltmer journalistisk och trivialiserad. Jag vet just nu ingen kritiker som försöker ta ett större grepp om sin verksamhet, att omväxlande med dagskritik skriva mer djuplodande och analyserande om viktigare tendenser i Sverige och internationellt. Delvis beror det nog på att konstkritiken och konsten är nedprioriterad av dagstidningarna och marginaliserad i andra medier.

Jag skulle vilja se en samlande insats, som skulle kunna förbättra villkoren för konstkritiker, så att fler personer med andra visioner kände sig manade att söka sig till området. Det gäller utbildning, bättre ekonomiska möjligheter att verka, bättre villkor för att skriva, stipendieformer med mera.

Berätta om en publicerad recension av din konst eller en utställning som du medverkat i som du särskilt minns!

– Jag har varit verksam som konstnär sedan slutet av 70-talet och fått någon typ av recension varje gång jag ställt ut. Det är få texter som sticker ut, varken av de positiva eller negativa. Jag minns en text från början av 90-talet, skriven av Rita Roos, som tragiskt nog gick bort tidigt, om en utställning jag hade på Galerie Artek i Helsingfors. Den hade ett intensivt tilltal, en analytisk tydlighet, hon hade sett något, osäkert vad, men det öppnade för något större. Det är en röst jag verkligen saknar.

Vad skulle du säga är den vanligaste uppfattningen/missuppfattningen hos kritiker om din konst?

– Det är kanske inte så intressant att kritisera kritiker. Det viktiga är ansvaret för det offentliga samtalet. När kritiken uteblir eller förflackas är det hela konstlivet som tar skada. Om jag själv känner mig misstolkad så är det något övergående, jag har tyvärr tappat förväntningarna. λ


Foto: Knut Koivisto

Fokus ligger mer på stora internationella utställningar än på den lokala galleriscenen, vilket jag tycker är synd.”

Maria Friberg

Hur mår svensk konstkritik idag?

– Konstkritiken var starkare under de år jag slog igenom, på 90-talet. Då fanns fler unga skribenter som revolterade mot en äldre generation. Idag har de själva blivit medelålders, utan att det tillkommit särskilt många nya, yngre namn. Samtidigt har utrymmet för konstkritiken i dagspressen minskat, och fokus ligger mer på stora internationella utställningar än på den lokala galleriscenen, vilket jag tycker är synd. De forum som finns på nätet har heller inte fått någon direkt genomslagskraft, utan är ganska marginella jämfört med dagstidningarna och etermedia.

Berätta om en publicerad recension av din konst som du särskilt minns! 

– Jag fick en negativ recension när jag ställde ut på Galleri Charlotte Lund med min serie Still Lives. Jag visade det som blivit mitt mest kända foto, med mannen som ligger bland sina böcker, och det kändes såklart tråkigt att få en negativ recension. Men samtidigt var det så många samlare och konstintresserade som kontaktade mig och berättade hur mycket de tyckte om mina foton. Jag hade precis visat bilden i New York och fått ett stort gensvar, så det gick bra att skaka av sig kritiken. Jag kommer ihåg tre sågningar av min konst, men inte lika många positiva recensioner. Senast var på nätsajten konsten.net, som skrev fint om min utställning Duration hos Charlotte Lund. Jag har inte fått så många recensioner då jag tidigare var gift med en konstkritiker, vilket ibland kunde innebära en jävssituation.

Vad skulle du säga är den vanligaste uppfattningen/missuppfattningen hos kritiker om din konst?

– Den vanligaste uppfattningen är att jag arbetar teoretiskt. I själva verket jobbar jag väldigt känslomässigt och intuitivt, och gör de verk som kräver sin rätt att finnas just nu, som behöver diskuteras och som speglar världens stämning. Många har nog också trott att mina bilder av män i olika situationer är en direkt kritik av mansrollen, men jag tycker också att de innehåller ett stort mått av ömhet. λ


Foto: Anna Intemann

Gittan Jönsson

Det tycks vara omöjligt rent praktiskt och ekonomiskt för konstkritikerna att hinna med.”

Tycker du att det finns något generellt att säga om hur svensk konstkritik mår idag?

– Jag tycker att ett utmärkande drag i dagens konstkritik är kvantitativt, det vill säga brist. För lite utrymme i dagstidningarna. Utbudet av utställningar har ju ökat och ökar hela tiden. Det tycks vara omöjligt rent praktiskt och ekonomiskt för konstkritikerna att hinna med. Papperstidningen är i sig hotad och går med förlust och läggs ner, skribenterna måste frilansa och har inte råd att göra större och djuplodande jobb. Det är ett hot mot konstkritiken som sådan. Även om det finns allt fler forum, som radio, tv och sociala medier, handlar det oftast om samma utställningar, mångfalden blir inte större.

– Men som tur är finns omkonst.se och liknande. Här kan man finna recensioner av konst runt hela landet, inte bara i Stockholm, och även utomlands. 

Berätta om en recension av din konst som du särskilt minns! 

– Jag minns särskilt min första separatutställning på Galleri Händer 1978. Då skrev Leif Nylén i DN så uppskattande att jag verkligen kände mig bekräftad. Han utnämnde målningen Diskkasterskan till en feministisk ikon för 70-talet. Det var en målning som tagit månader att göra, och jag förstod att det varit rätt att låta bli att hasta iväg utan låta tiden ha sin gång i arbetet.

Vad skulle du säga är den -vanligaste uppfattningen/missuppfattningen hos kritiker om din konst?

– Jag känner mig inte så missförstådd. Har blivit rätt väl behandlad överlag. Men det är klart, det finns en risk att kritiker bara ser mig som en konstnär med en feministisk agenda. Jag har ju många andra uttryck också. Jag vill inte stängas in i ett fack utan bryta upp och röra mig fritt.