8. Konstnärlig frihet, en armlängds avstånd och fristäder

Offentligt finansierad kultur leder då och då till att politiker vill styra konstens innehåll. Det är därför av vikt att hela tiden påminna sig om betydelsen av konstnärlig frihet, och att upprätthålla principen om en armlängds avstånd mellan konstnärer och den politiska sfären.

FN skriver i sin första rapport om konstnärliga fri- och rättigheter (2013): ”Konstnärlig kreativitet är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Rapporten uppmärksammar särskilt konstnärernas ojämna förhållande till sina uppdragsgivare, såväl privata som offentliga, som ett problem och ett hot mot yttrandefriheten. I linje med FN-rapporten fastslår Sverige i sitt mål för kulturpolitiken: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

I Sverige finns det konsensus om att principen om en armlängds avstånd mellan politiken och konsten ska gälla. Alla riksdagspartierna stödjer maktdelningsprincipen om att politiker beslut om storleken på anslagen men inte över det konstnärliga innehållet, visar 2018 års kulturpolitiska enkät från www.kulturvalet.se. 

Principen om en armlängds avstånd handlar både om demokrati och yttrandefrihet, men även om konstnärlig kvalitet och tilltro till kunskapen. Det är sakkunniga som ska göra bedömningen och fatta besluten om offentligt finansierad konst och utställningar. På samma sätt som politiker överlämnar ansvaret om vilka böcker som ska köpas in till biblioteken eller vilka skådespelare som ska anställas på stadsteatern, ska det vara en självklarhet att konstnärliga ledare/sakkunniga har ansvaret att fatta de avgörande besluten över konsten.

Principen om armlängds avstånd formulerades av nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Han ställde sig frågan om hur ett system skulle utformas så att staten kan stödja kulturen utan att den kidnappas i propagandasyfte, som var fallet i Tyskland.

Keynes förslag blev att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. I stället skulle institutioner upprättas på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige fick vi Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

Runt om i vår omvärld lever författare, konstnärer och kulturskapare under hot och kränkningar som beskär deras yttrandefrihet och möjlighet att vara konstnärligt verksamma. Därför har svenska kommuner blivit fristäder för författare och konstnärer som lever under hot i sina hemländer. Det finns i dag ett stort antal fristäder globalt inom nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN).

Fler kommuner borde bli fristäder för hotade och förföljda konstnärer i vår omvärld.

9