Krogrunda med Lap-See Lam

TEXT: 
Sofia Curman
BILD: 
Margareta Bloom Sandebäck
Den är ett så bekant inslag i den svenska samhällsbilden att den nästan blivit osynlig. Men för bara några decennier sedan var kinakrogen en finrestaurang som byggde på gästernas fantasier om exotiska platser. Lap-See Lam utforskar en bit svensk nutidshistoria, som också är hennes egen familjeberättelse.

Jag tar mig mellan punkterna på kartan i Mother´s Tongue, en app som på sätt och vis liknar specialiserade turistguider, sådana som brukar finnas för till exempel vintagebutiker eller skivaffärer. Vid första stoppet ligger en hamburgerrestaurang, men fram till alldeles nyligen låg där restaurang Ming Garden. Där har jag firat en väns födelsedag för länge sedan, och där drack jag också en av mina första krogöl, flera år innan min legitimation tillät det. Jag står på trottoaren utanför, men filmen på telefondisplayen tar mig långsamt genom en märklig, animerad version av den bekanta scenografi som utgör en äkta svensk kinesisk restaurang.  I hörlurarna inleder en digital röst. Det är kinakrogen själv som talar. ”Vad jag är? – Jag är en pågående process?[…].Jag är summan av min omgivning”, säger spökrösten och leder oss via platserna i verket bakåt och framåt i tiden längs en axel som hålls uppe av flera generationer restaurangägarinnor.

Lap-See Lam väntar vid ett fönsterbord på Bamboo Garden, kinakrogen som hennes föräldrar och mormor startade i slutet av 1970-talet på Södermalm i Stockholm och sedan drev i över 35 år.

– Jag och mina syskon är mer eller mindre uppvuxna på den här restaurangen. Vi bodde också i samma hus, fem våningar upp. Mina föräldrar sålde den för drygt tre år sedan, utan förvarning. Sen började jag göra konstverk om kinakrogar, nästan som en form av terapi.

Lap-See Lams sedan flera år pågående undersökningar av kinakrogar i Stockholm är berättelsen om en period i svensk nutidshistoria som inleddes för bara fyra decennier sedan. Det uppmärksammade app-verket Mother’s Tongue, en ”turistguide” till kinakrogarnas historia är ett samarbete med regissören Wingyee Wu, som också är dotter till restaurangägare. Liksom så många andra av Sveriges kinakrogsägare kom deras föräldrar från Hongkong med brittiska pass i slutet av 1970-talet. Restaurangkineser kallades de, läser jag i en gammal artikel på nätet, en av ynka två seriösa jag hittar på ämnet. Det kantonesiska köket anpassades till tillgången på råvaror, svenska smaker och sätt att organisera en måltid – ”kinamaten” uppstod, men restaurangerna erbjöd gästerna samtidigt en upplevelse av en exotisk och främmande värld.

– Man kan få till en hel Sverigekarta av kinakrogarna som släktingar och vänner i mina föräldrars generation driver eller drivit: Luleå, Nyköping, Västerås, Göteborg, Malmö. Kinakrogar har blivit en så självklar del av stadsbilden i varenda håla i Sverige, att dess ursprung glömts bort. De har till slut blivit osynliga, säger Lap-See Lam.

Jag tror att kinakrogen kan spegla Sverige i övrigt om man använder den som en projektionsyta.

– Jag har länge haft en känsla av att kinakrogen som plats är intressant. Jag tror att den kan spegla Sverige i övrigt om man använder den som en projektionsyta. Den är en komplex men tacksam scenografi att berätta utifrån, säger hon.

I Mother´s Tongue följer vi tre generationer kvinnor. Kinakrogen beskrivs som en make, eller älskare, i en matriarkal struktur där döttrar och dotterdöttrar får lära sig att vara stolta över sin livgivare restaurangen, men som också uppfostras för att slippa undan ett liv som ”Madame Kinakrog”. Restaurangen är familjens själ, men samtidigt bara ett stopp på migrantens resa uppåt, framåt.

– Den kantonesiska migrationen till Sverige har inte varit särskilt stor. Den är koncentrerad till 70-talet. Och överlevnaden av de här migranternas livsverk, visar sig också vara ganska kort. Jag märker att fler och fler klassiska kinakrogar bommar igen helt eller görs om till andra typer av verksamheter – så om man inte berättar om dem nu så riskerar de att försvinna helt ur vårt medvetande.

Varför försvinner de?

– Det finns många skäl, men ett är att de som driver krogarna blir äldre, de vill gå i pension, och då är det mer lönsamt att sälja restaurangen än att låta någon yngre familjemedlem ta över. Nästa generation är inte heller fostrade att göra det.

Hon berättar att det aldrig funnits en tanke varken från henne själv eller föräldrarna på att hon eller syskonen skulle ta över verksamheten.

– Eftersom de har gjort en klassresa, tjänat bra med pengar och kunnat ge oss barn möjligheter, så förväntas det nog att vi fortsätter den klassresan på ett annat plan. Jag gick exempelvis grundskolan på Östermalm för att mina föräldrar var övertygade om att det är där man blir bäst utbildad och på så sätt mest framgångsrik.


LAP­SEE LAM OCH WINGYEE WU, Mother’s Tongue, 2017, Foto: TBC Verket producerades av Mossutställningar för projektet Stockholm under ytan. Appen Mother’s Tongue finns tillgänglig gratis på Appstore och Google play.

Krogarna förevigade med avancerad teknik. Videoverken i appen har skapats genom 3D­-rende­ringar av kinakrogar som har 3D-­scannats med lasertek­nik som sedan gjorts om till animationer. ”När jag började på Mejan hörde jag talas om att det fanns en 3D­-scanner på arkitektavdelningen. Arkitekter använder sådana för att göra ritningar över komplicerade byggnader. Jag började fanti­sera om att scanna Bamboo Garden. Jag var tvungen att gå en massa kurser och snacka med rätt personer. Men det kändes som en fin och pas­ sande teknik; 3D­scannar man någonting har man kvar det för evigt.”

När kinakrogarna började dyka upp på 1970- och 80-talen var de exotiska inslag i det svenska restaurangutbudet. Gästerna klädde kanske upp sig och fyra små rätter och biff med bambuskott var mat man firade högtidsdagar med. I Mother’s Tongue kallar restaurangens spökröst sina gäster för ”turister”, som den tar med på en resa till främmande platser. Idag är kinakrogens meny är något av det mest välbekanta man kan tänka sig, men Lap-See Lam menar att krogarna är platser för okända berättelser, fast av ett annat slag.

– Kinakrogen har en så intressant dubbelhet i sig. Den uppstår i ett slags kulturellt mellanrum. Den står för något svenskt och välbekant – menyn förväntas vara den samma på alla restauranger, rätterna ska smaka likadant överallt – men har också den här främmande identiteten som använts för att sälja, och som varit viktig för verksamheten. Den har gett en illusion av en närhet till den kinesiska kulturen, men på samma gång skapat ett större avstånd till den. Och till de människor som verkat i den. Det finns också väldigt lite berättat om de här platserna, därför att vi som vuxit upp i dem fostrats till att inte vara sentimentala.

I Mother’s Tongue har Lap-See Lams egen mamma lånat sin röst åt den före detta restaurangägarinnan. Hon pratar om sin sålda restaurang som en ex-make, misskött och utklädd i en vulgär kostym av sin nya ägarinna, en fastlandskinesiska som infört asiatisk fusionbuffé. ”Alla kommer att tro att jag har blivit tokig och serverar buffé”.

Den inbördes konflikten mellan hongkongkineser och fastlandskineser är framträdande i verket. Vad handlar den om?

– Jag tror att det handlar om en rädsla att bli representerad av någon annan som inte har med en själv att göra. I den här berättelsen är det en kvinna, som migrerat från Hongkong och var en av de första som ägde kinakrog i Stockholm, som är livrädd att hon ska sammankopplas med den nya ägarinnan, som nyss kommit från Kina, inte pratar svenska och som dessutom skrattar åt hennes hemmasnickrade mandarin. Den inbördes konflikten hade nog inte funnits på samma sätt om det fanns ett större spelrum att vara kines i Sverige, och den späs dessutom på av den stämning som råder i eftersvallet mellan de två grupperna, nu när Hong Kong blivit kinesiskt igen efter 100 år som brittisk koloni.

Hur ser spelrummet ut?

– Idag är det förhoppningsvis större än när mina föräldrar kom hit. På 70- och 80-talen var det nog jättesvårt att bli betraktad som någonting annat än just bara restaurangkines. Det har förändrats till viss del, åtminstone för oss som pratar felfri svenska och fått utbilda oss men det är klart att det finns kvar.

Rasism, när det handlar om östasiater, har historiskt, men också idag, ofta legitimerats av en särskild slags humor.

– Ja, och humor anses vara vänligt och ofarligt. Det där komikergänget på 90-talet, Killinggänget, de gjorde ju en massa sketcher om kineser. Det ansågs ju inte rasistiskt då, men skulle kanske göra det nu? Mother’s Tongue anspelar en del på den typen av humor.

Det är svårt att hitta artiklar om kinakrogar som inte dryper av fördomar och ett von oben-perspektiv. I Mother’s Tongue-appen är recensioner och artiklar inlagda som irriterande buggar mellan berättelserna, bland annat får vi läsa om ”kina-syndromet” och om sanitära bristfälligheter, en notis som visar sig vara det vi idag kallar ”fake news”. Lap-See Lam berättar om ett verk hon gjorde första året på konsthögskolan, där hon utgick ifrån en artikel om familjens restaurang Bamboo Garden ur en lokaltidning från 90-talet.

Det där komikergänget på 90-talet, Killinggänget, de gjorde ju en massa sketcher om kineser. Det ansågs ju inte rasistiskt då.

– Min pappa var på omslaget och rubriken var ungefär ”Ris med räkor”, fast felstavat: ”Lis med läkol.”

När jag tittat på dina verk har jag funderat över något som kommit upp under #metoo och #konstnärligfrihet, som relaterar till att som kvinna som blir rasifierad göra konst om sin bakgrund, och hur det tas emot i olika sammanhang. Det är många som har vittnat om hur deras tematik avfärdats som banal och alltför privat. Känner du igen det?

– Ja, mycket. På Kungl. Konsthögskolan, Mejan, där jag gick, kände jag mig ganska ängslig, och idag kan jag förstå att det är kopplat till det du beskriver. Jag ville inte vara förutsägbar, och kände väl att en som jag förväntas göra en viss typ av konst. Men jag tror att alla utgår från sig själva egentligen, och bra verk är ofta allmängiltiga och privata på samma gång. Såklart det suger att vissa behöver ha det utanförperspektivet på sig själva hela tiden, för att inte bli sågade. Men det gör nog oss till bättre konstnärer i slutändan.

– Jag tog min kandidatexamen Mejan, för nästan två år sedan men har ännu inte påbörjat min master. Istället har jag gjort annat, bland annat assisterat konstnären Wu Tsang under ett halvår i Aten. Det var ett sätt att söka mig till andra referensramar än den som Mejan skolar in en i.

Och kanske är inte en masterexamen från landets mest ansedda konsthögskola längre det säkraste sättet att skaffa sig en hållbar konstnärskarriär. Jag berättar för Lap-See Lam att jag har fått uppfattningen om att hon ingår i en krets av väldigt hippa, unga konstnärer, mode- och mediefolk i Stockholm, som utmärks av att de låter sina roller vara flytande; samma person kan vara konstnär, stylist, bloggare, dj. Innan Bamboo Garden såldes arrangerade Lap-See Lam några gånger klubben Disko Dumpling, som också är hennes dj-alias, med musik, performance och just dumplings på familjerestaurangen.

Den här typen av lösa gränser mellan konst, mode, fest är kanske inte något specifikt för din generation, men det känns ändå ni försöker hitta nya sätt att förhålla er till exempelvis kommersialism, ny teknik och ett medielandskap där det är möjligt att liksom skulptera fram bilden av sig själv. Det känns inte direkt som ett uppror mot något, utan mer om att hitta nya strategier för att vara kulturarbetare när de gamla inte längre fungerar.

– Ja, det stämmer nog, vi är nog många som är kameleonter och liksom flyter emellan olika slags uttryck utan att det är någon stor grej för oss. Jag ser det som självklart att jag alltid kommer att behöva göra andra saker, ha olika deltidsjobb vid sidan av konsten för att säkra någon slags ekonomiska trygghet. Hittills har jag jobbat mycket som publikvärd, assistent och spelat skivor på barer och så där.

På väg ut från restaurangen frågar jag om inredningen – har den ändrats något sedan Lap-See Lams familj drev Bamboo Garden?

– Nja, i princip ser det likadant ut, säger hon men nickar mot bakre delen.

– Minus den där buffén då.

Lap-See Lam är född i Stockholm 1990. 2017 belönades hon med Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium. Hennes verk visas på Bonniers Konsthall t.o.m 29 april.