The Winner Takes it All – Konsttävlingarnas betydelse

TEXT: 
Karolina Modig
BILD: 
Emma Hanquist
Ingen tror längre att det går att tävla i konst, men konstpriser blir allt viktigare ur ett ekonomiskt perspektiv. KONSTNÄRENS Karolina Modig har fördjupat sig i prisdjungeln och pratat med konstnärer och curatorer som efterlyser fler priser och bredare kriterier.

He invents joy 
to dispel the gloom of the dank 
and lonely days from his soul

Konstnären Nujoom Alghanems röst fyller paviljongen. Rummets enda ljuskälla utgörs av en stor golvstående skärm. Rösten läser Alghanems egen dikt The Passerby Collects Moonlight, som synkas ihop med två filmer som spelas upp på varsin sida av skärmen. Rösten och orden är desamma men filmerna är olika, de får betraktaren att fundera över verklighet och fiktion, identitet och tillhörighet. 

Stephanie Rosenthal berättar att hon stannade länge framför Alghanems videoverk i Förenade Arabemiratens paviljong. Hon är ordförande i årets Venedigbiennals internationella jury, som i maj utsåg 2019 års vinnare av de välrenommerade konstpriserna guld- och silverlejonen. Det blev dock, trots Rosenthals fascination för Alghanems verk, inget lejon för Förenade Arabemiratens paviljong på årets Venedigbiennal.

– Om jag var i den positionen att jag kunde föreslå, skulle jag vilja att man instiftade ett pris som går bortanför att bara bedöma själva konsten – ett pris som även väger in allt som spelar roll runt omkring. Alghanems verk har betydelse för konstscenen i hennes land och skulle kunna påverka andra runt om. Jag är personligen inte särskilt förtjust i konstpriser så som de flesta är utformade idag. Jag skulle vilja ge dem till så många andra än bara de ”bästa”. 

Stephanie Rosenthal nämner Bulgariens paviljong med verk av konstnärerna Rada Boukova och Lazar Lyutakov samt Portugals A Seam, a Surface, a Hinge or a Knot av Leonor Antunes. De fick inte heller något pris, men Rosenthal önskar att det hade funnits ett även för dem. Hon berättar hur hon under sitt juryarbete blivit återkommande rörd av den ansträngning som många av länderna lagt ner för att få till sina paviljonger. 

Det är inte så att Rosenthal går emot juryns val av vinnare av guld- och silverlejonen. Årets mottagare: Arthur Jafa, Haris Epaminonda och Litauen, var även i hennes ögon de bästa utifrån prisens kriterier. Hon betonar att den här sortens priser har ett gott syfte, de kan ge en viktig push och ett välförtjänt erkännande. Men det finns alltså enligt Rosenthal för få olika slags priser, och kriterierna för eventuella nya skulle behöva vidgas. 


Sophie Tottie, White Lines, White Lines IV, 2012. FOTO: CARL HENRIK TILLBERG

Börjar man räkna de konstpriser och icke ansökningsbara stipendier som finns i Sverige (stipendierna är till skillnad från priser skattebefriade) kan man med lite god vilja få ihop ungefär tio stycken, där de största är Åke Andrén-stiftelsens konstnärsstipendium och Ganneviksstipendiet på 500 000 kronor vardera, Moderna Museets skulpturpris på 300 000 kronor samt Beckersstipendiet på 200 000 kronor. Tittar man närmare på de priser som listas inom konst ser man dock att flera av dem väljer sina vinnare från fler kulturområden än endast bild och form. Visst kan även svenska konstnärer vara med och tävla om större utmärkelser, som Venedigs guld- och silverlejon, men även internationellt är konstpriserna relativt få. 

– Långsiktiga och flexibla ekonomiska stöd skapar kreativa rum och möjligheter för alla mellanmänskliga yrken, som konstnärsyrket, lärare, sjukvårdare etc. De behövs för stabilitet och distans i samhällskroppen men betalar ofta dåligt. I konstens fall oftast inte alls, säger konstnären Sophie Tottie.

2014 tog Sophie Tottie emot Carnegie Art Awards andrapris. Priset lades ner samma år, men bestod fram till dess av sammanlagt 2,1 miljoner kronor som fördelades mellan en första-, en andra- och en tredjepristagare samt en ung stipendiat, alla verksamma i Norden. Sophie Tottie tycker liksom Rosenthal att det finns för få priser och stipendier. De behövs, säger hon, i en tid då ”utrymmet för förutsättningslöst kunskapssökande och kreativt arbete krymper i allt snabbare takt”.

– Nu tycks Sverige olyckligtvis utvecklas in i ett slags återvändsgränd utifrån felriktade idéer om effektivitet, byråkrati, prestation och utvärdering. Det drabbar konstnärerna och främjar inte ett generöst, välmående samhälle vare sig på kortare eller längre sikt. 

För Tottie var betydelsen av andrapriset mångbottnat. Hon levde tidigare bland annat på sporadisk galleriförsäljning, en halvtidsprofessur på Malmö högskola samt gästspel på Harvard University i Cambridge. Inkomsterna varierade men var aldrig höga.   

– Med hjälp av priset kunde jag hyra en riktig, ändamålsenlig ateljé i Stockholm när jag fick en professur på Konsthögskolan i Stockholm. Att kunna få arbetsro och en lokal med rätt ljus och höjd var otroligt värdefullt för mig, eftersom de målningar jag fick just priset för behöver bra släpljus, säger hon.

Ett pris som nyligen har lagts ner – åtminstone i den form det varit i – är Absolut Art Award. Priset instiftades i samband med att Pinot Ricard köpte Absolut Vodka 2009. Syftet var att återknyta till Absoluts historia, där samarbeten med konstnärer som Andy Warhol och Louise Bourgeois gjorde Absolut Vodka till ett av världens mest kända vodkamärken. Mellan 2009 och 2013 gick priset till en unik konstnär inom bild- och formområdet.

– När jag började 2013 kom vi fram till att priset skulle se ut på ett annorlunda sätt. Förutom konstnärspriset skulle det också finnas ett konstskribentpris, med syftet att lyfta diskussionen och dialogen kring konst. Prissumman skulle också utökas till både författaren och konstnären. Tanken var att den skulle täcka både levnadskostnader och en ordentlig produktionsbudget. Eftersom priset även innebar stöttning för produktion och publikation valde vi att dela ut det vartannat år, säger Saskia Neuman, som fram till 2018 var global chef för Absolut Art Award. 

Vinstsumman för konstnären var 20 000 euro plus 100 000 euro i produktionsbudget (motsvarande cirka 200 000 kronor + 1 miljon kronor). För konstskribenten låg vinstsumman på 20 000 euro plus 25 000 euro i produktionsbudget (cirka 200 000 kronor + 250 000 kronor). Saskia Neuman säger att eftersom hon inte längre jobbar kvar kan hon bara spekulera i vad som händer med priset i framtiden. Absolut Vodka, säger hon, är inte olikt många andra stora företag som har ett stort engagemang i samtidskonst. 

– Man ser helt enkelt över vad man vill lägga mer eller mindre stora resurser på. Personligen skulle jag önska att priset fick vara kvar. Alla kulturpris är viktiga. De behövs, säger Neuman.

Den konstskribent som vann Absolut Art Award 2017 heter Huey Copeland och är docent i konsthistoria på Northwestern University i Chicago. Han vann priset för att finansiera publikationen Touched by the Mother: On Black Men, Artistic Practice, and Other Feminist Horizons. När jag intervjuade honom efter offentliggörandet av vinnarna i maj 2017, sa han att han var överväldigad och hedrad. ”Priset är av enorm betydelse, särskilt med tanke på de villkor som konstskribenter måste förhålla sig till idag. Det stärker mina möjligheter att göra den här boken meningsfull”, sa han då.  

Entusiasmen var hög bland nominerade såväl konstnärer som skribenter, men om glädjenivån bland de nominerade konstnärerna enligt Saskia Neuman ändå kunde variera något, var entusiasmen kring författarpriset alltid hängivet. 

– Konstkritik och diskurs uppmuntras och uppvaktas inte på samma sätt som konstnärskap i konstvärlden. Kanske för att det är lättare att hylla det konkreta, verk som man kan greppa tag i. Jag upplevde en genuin wow-känsla bland samtliga vinnare av författarpriset. Konstskribenter har om möjligt ännu färre priser att vinna eller stipendium att bli nominerade till, och om möjligt svårare än konstnärer och andra kulturutövare att söka pengar för sina projekt. 


Stina Persson, Kyssen, 2019. FOTO:STINA PERSSON

”En spritt språngande psykisk förkylning.” Så kallade konstnären Erland Cullberg den schizofreni som han i slutet av femtiotalet insjuknade i. Trots sjukdomen blev Cullberg en framstående målare med utställningar på bland annat Moderna Museet, verksam i princip fram till sin död 2012. Cullberg blev i våras aktuell som namngivare till ett nyinstiftat stipendium, Erland Cullberg-stipendiet. Stipendiet förvaltas av stiftelsen som driver Evert Lundquists Ateljémuseum. Under tio år kommer en prissumma på 100 000 kronor att delas ut årligen till en ung konstnär. Evert Lundquist var äldre vän till sin kollega Erland Cullberg, och de hyste båda ömsesidig respekt och beundran för varandra. Susanna Slöör, stiftelsens ordförande, berättar att de med Erland Cullberg-stipendiet vill främja kontakter mellan yngre och äldre konstnärer. 

– Det är Erland Cullbergs syskon som tagit initiativet genom att ställa konstnärens efterlämnade verk till förfogande för att skapa stipendiet, berättar hon.

Hon hoppas att stipendiet, som i våras -tilldelades Stina Persson, kan ge mottagaren sin välförtjänta uppmärksamhet och en tid av arbetsro. Stiftelsen hoppas också kunna följa stipendiaternas fortsatta verksamhet med stöd och uppmuntran. Och liksom Rosenthal, Tottie och Neuman efterlyser hon ytterligare stöd.

– Det behövs fler stipendier, särskilt arbetsstipendier. Vi tror mycket på formen för Erland Cullberg-stipendiet, som främjar kunskap och kontakter över generationsgränserna samt uppmuntrar till fortsatt kamratligt stöd, säger Susanna Slöör. 

Sophie Tottie menar att både priser och stipendier är av extra vikt sedan den statliga inkomstgarantin som Bildkonstnärsfonden tidigare delade ut lades ner. 

– Visst hade inkomstgarantin kunnat fungera mycket bättre, men att ta bort den var fel beslut. För oss konstnärer är dessutom vettiga arbets- och vistelsestipendier minst lika betydelsefulla som priser. De ses också som ett slags mått på att arbetet nått en kvalificerad nivå. För mig betydde till exempel DAAD/Berliner Künstlerprogramm och IASPIS/Bildkonstnärsfondens stöd extremt mycket.

Det tycks inte längre råda annat än konsensus i konstbranschen om att konstpriser inte har något att göra med att tävla i konst, vilket för de flesta också ter sig omöjligt. 

– Jag tror inte att de som delar ut seriöst ekonomiskt stöd ser det som tävlingar i konst. Att få ett pris är något som, ur konstens perspektiv, ges utom tävling, men som främjar nödvändigt fortsatt arbete, säger Sophie Tottie.

Ändå kan det vara intressant att nämna delar av masteruppsatsen Konsten att tävla i konst, som skrevs 2017 av Pella Myrstener, konstvetenskapsstuderande vid Uppsala universitet. Myrstener undersöker i sin uppsats statliga tävlingar i offentlig konst under åren 1937-1970. I sin diskussion skriver hon att ”delar av konstnärskåren, åtminstone den som var aktiv inom KRO, ansåg att tävlingarna fyllde en viktig funktion som en rättvis urvalsprincip. […] I takt med att tävlingarna minskade och förlorade sin legitimitet uttryckte denna del av konstnärskåren besvikelse, men fann också andra inkomstkällor och sätt att få erkännande från det allmänna. Detta innefattade stipendier och konstnärslöner och var en utveckling som skedde parallellt med att den offentliga konsten förlorade en del av sin status bland de svenska konstnärerna mot slutet av undersökningsperioden. Detta var också en följd av att konstkonsumtionen blev högre hos andra aktörer, exempelvis konstgallerier, vilket gjorde att fokus flyttades från de offentliga konsttävlingarna.” 

Myrstener nämner också att syftet med tävlingarna med tiden försköts till att ”premiera den konstnärliga kvaliteten framför den om att hjälpa många konstnärer eller låta så många konstnärer som möjligt delta i tävlingarna”.

Idag, när försäljning via galleri eller andra plattformar för de flesta konstnärer ger en otillräcklig inkomst, skulle alltså stipendier och konstnärslöner vara det som utger konstnärers bästa möjliga inkomstkälla. De sökbara stipendierna, via exempelvis Konstnärsnämnden och Bildkonstnärsfonden, är dock för de flesta otillräckliga eller kräver ett smått panikframkallande antal timmars arbete. Konsensus kan därmed sägas råda om att fler konstpriser och icke sökbara stipendier behövs. Och att, som Stephanie Rosenthal är inne på, kriterierna för varför man vinner förmodligen också bör vidgas. 

– De nationella paviljongerna på årets Venedigbiennal höll hög nivå, och vissa länder har varit tvungna att söka tillstånd för att kunna delta och med stor möda skrapat ihop tillräckligt med pengar. Man borde ha ett pris som hyllade själva ansträngningen som många lagt ner för att klara av att ens vara här.