Remissvar på regional kulturplan för Västmanland 2019-2022

Region Västmanland
16/04/2018
Konstnärernas Riksorganisation har kommenterat utkastet på regional kulturplan för Västmanland 2019-2022. Läs våra 25 konkreta förslag för en ännu bättre kulturplan.

Konstnärernas Riksorganisation
Växel: 08 54 54 20 80
Adress: Hornsgatan 103, 9 tr, 117 28 Stockholm
www.kro.se
www.facebook.com/KonstnarernasRiksorganisation/
www.twitter.com/konstnarerna
www.instagram.com/konstnarernas/
Nyhetsbrev: http://www.kro.se/nyhetsbrev

Konstnärernas Riksorganisation företräder 3 300 yrkesverksamma bildkonstnärer, konsthantverkare och formgivare i Sverige. Vi arbetar för konstnärlig frihet och goda villkor för bild- och formkonstnärer.

Läs vår debattartikel om remissvaret här.

Till

Region Västmanland
Regionhuset
Ref: Remiss på ”Regional Kulturplan för Västmanland 2019-2022” (Dnr RV180359)
721 89 Västerås

 

Bakgrund

Konstnärernas Riksorganisation arbetar aktivt med frågor som rör bild- och formkonsten och konstnärernas villkor inom kultursamverkansmodellen och vill härmed lämna synpunkter som vi hoppas kommer att uppmärksammas och arbetas in i den slutgiltiga versionen av den regionala kulturplanen för Region Västmanland 2019-2022.

Konstnärernas Riksorganisation företräder fler än 3300 professionella bild- och formkonstnärer i Sverige. Vi arbetar för konstnärlig frihet och goda villkor för bild- och formkonstnärer. I Region Västmanland organiserar Konstnärernas Riksorganisation drygt 40 professionella bild- och formkonstnärer.

Remissvaret är utarbetat i dialog mellan riksorganisationen och företrädare för Konstnärernas Riksorganisation i Region Västmanland. Remissen har sedan gått på internremiss till våra medlemmar i regionen och inkomna synpunkter har arbetats in i den slutgiltiga versionen av remissen.

 

Inledning

Den fria konsten slår broar mellan tid och rum, och svarar mot ett behov hos oss människor att reflektera och förstå oss själva, världen och varandra. ”Vitaliteten i den konstnärliga kreativiteten är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och för att demokratiska samhällen ska kunna fungera.”, som FN:s särskilda rapportör för kulturella rättigheter Farida Shaheed (2013) uttrycker det i rapporten ”Rätten till konstnärlig frihet och kreativitet”. I linje med detta slår den svenska grundlagen (Regeringsformen § 2) fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av tre ”grundläggande mål för den offentliga verksamheten”.

Kultursamverkansmodellen har medfört ett ökat regionalt bestämmande över kulturpolitiken. Detta innebär fler möjligheter att utveckla förutsättningarna och forma framtiden för det regionala konstlivet. Ett vitalt och utforskande konstliv kräver att konstnärerna kan verka under rimliga arbetsvillkor. När vi i vårt remissvar talar om konstnärer handlar det om yrkesverksamma bild- och formkonstnärer som arbetar med ett brett spektrum av konstnärliga uttryck, exempelvis måleri, skulptur, videoverk, performance, konsthantverk och formgivning.

Konstnärsnämndens rapport ”Konstnärernas demografi, inkomster och sociala situation”[1]  från 2016 visar att medianinkomsten för gruppen bild- och formkonstnärerna i Region Västmanland är 15 940 kronor före skatt i månaden, trots att många konstnärer har långa akademiska utbildningar. Siffran kan jämföras med den genomsnittliga månadsinkomsten i regionen som enligt SCB var 24 140 kronor (båda siffrorna rör år 2014).  De förbluffande låga inkomsterna i denna kvinnodominerade sektor bör landstinget ta på största allvar. Här behövs satsningar som gör det möjligt för konstnärer att vara yrkesverksamma i regionen. Av bildkonstnärerna är 57 procent kvinnor och av de som är verksamma inom konsthantverk/formgivning/design är 81 procent kvinnor, enligt Konstnärsnämndens rapport.

Konstnärernas Riksorganisation genomförde 2014 en stor konstnärsenkät.[2] I den uppger knappt fem av tio yrkesverksamma konstnärer (45 %) i Region Västmanland att de måste komplementsjobba med annat än den konstnärliga verksamheten för att kunna försörja sig, vilket är slöseri med regionens konstnärliga kompetens.

Det är i sin hemkommun som barn, ungdomar och vuxna oftast möter konst i sin vardag. Det kan vara en konstnärlig gestaltning på en skolgård, ett torg, ett äldreboende eller på en utställning inrymd i biblioteket, visad på ett galleri eller i en konsthall. Det lekfulla skapandet börjar förhoppningsvis redan i förskoleåldern och fortsätter upp genom skolåldern för att finnas bevarat som en kreativ impuls eller ett intresse för konsten hos den vuxna människan. För att granska möjligheterna att ta del av konst och förutsättningarna för konsten i kommunerna lanserade Konstnärernas Riksorganisation i juni 2017 Årets konstkommuner 2017[3], som bygger på en rikstäckande kommunundersökning för konstområdet. Endast en kommun i regionen, Västerås, återfinns bland de femtio högst rankade kommunerna. Det är tydligt att det finns stora utmaningar i kommunerna i Region Västmanland och att resurserna inte räcker till.

Endast en av Region Västmanlands sex svarande kommuner (av totalt tio) uppger i undersökningen att avtalet för Medverkans- och utställningsersättning (MU-avtalet) tillämpas, och tre kommuner att det ”delvis” tillämpas. Att tillämpa MU-avtalet är ett sätt att säkerställa att konstnärer får skäliga ersättningar vid utställningar. Ingen av svarande kommunerna tillämpar enprocentsregeln för konstnärliga gestaltningar fullt ut (Sala svarar som enda kommun ”delvis”). Enbart Sala kommun svarar ja på frågan om de har en policy för att garantera den konstnärliga friheten. Här finns ett gap mellan hur kulturpolitiken fungerar på kommunnivå och vad riksdagspartierna uttrycker på nationell nivå.

I en jämförelse över hela landet visar det sig att förutsättningarna för konstnärerna skiljer sig åt mellan kommuner. En tredjedel av kommunerna (30 %) svarar entydigt att de använder sig av MU-avtalet vid utställningar i egen regi. En fjärdedel (24 %) av kommunerna svarar delvis. En femtedel av kommunerna svarar ”ja” eller ”delvis” på frågan om de ställer krav på att MU-avtalet ska tillämpas när de ger bidrag till andra arrangörer. En tredjedel av kommunerna (30 %) svarar ja eller delvis på frågan om de har någon form av stöd till ateljéer eller kollektivverkstäder för konstnärer. Hälften av kommunerna har inte slutit ett avtal med Bildupphovsrätt i Sverige om användandet av konstbilder på webb eller i trycksaker.

Sex av tio kommuner i landet svarar ja eller delvis på frågan om de tillämpar en mångfalds- och jämställdhetsplan inom konst- och kulturområdet. Fyra av tio har inte en sådan. 

Kultursamverkansmodellens själva grundstomme är samverkan. Region Västmanland skulle kunna samverka med och stödja de kommuner som är intresserade och har behov med kompetens och resursstöd exempelvis för att kunna utveckla metoder för att kulturen ska finnas med i samhällsplaneringen, i arbetet med konstnärliga gestaltningar i offentliga livsmiljöer och för att kunna ersätta konstnärerna skäligt vid utställningar.

Regionen skulle kunna ta stöd i manualen ”Så kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik”[4], som Konstnärernas Riksorganisation har tagit fram utifrån den rikstäckande kommunenkäten. I den finns goda exempel från hela landet, metoder, tips och checklistor för en bra konstpolitik. Manualen kan mycket väl användas som grund för fortbildningar och workshops i syfte att utveckla strategier och handlingsprogram för bild- och formkonsten med anledning av att bild- och formkonsten inte längre enbart är ett främjandeområde inom Kultursamverkansmodellen.

Från och med 2018 är professionell bild- och formverksamhet ett eget ändamål i kultursamverkansmodellen, och det innebär att området bör få en nystart och utvecklas med fokus även på bland annat konstnärlig produktion, vilket i sin tur bör skapa förutsättningar för ökade statliga stöd. Regionen bör därför utveckla en handlingsplan för bild- och formkonsten med nya ambitioner och konkreta satsningar.

 

Armlängds avstånd

Det är utmärkt att kulturplanen tar upp principen om ”armlängds avstånd” under avsnitt 6 på sidan 12.

I den partienkät[5] som Konstnärernas Riksorganisation och sju andra bild- och formorganisationer gjort inför valet 2018 svarar samtliga riksdagspartierna och F! ”ja” på frågan om ”svensk kulturpolitik ska följa maktdelningsprincipen om att politiker beslutar om storleken på anslagen men inte över det konstnärliga innehållet”. Detta är en central del av ”principen om armlängds avstånd”.

I nämnda partienkät svarar samtliga riksdagspartier och F! ”ja” på frågan om kulturen har ett egenvärde som gör att offentliga kulturanslag inte behöver motiveras med andra politiska syften. Partierna är alltså överens om att kulturen i sig är målet. Då konsten får vara fri, skapas även förutsättningar för mervärden inom andra områden.

Det är också värt att notera att alla riksdagspartier anser att kulturområdet är en självklar del av välfärden och att samhället därför ska erbjuda medborgarna kulturverksamhet av hög kvalitet. Samtliga partier bekräftar även att man ska ha tillgång till ett mångfacetterat kulturutbud oavsett var man bor i landet, vilket ligger i linje med Region Västmanlands ambition att nå ut i hela regionen.

 

En samhällsutveckling som genomsyras av kultur

Av de kommuner som i Årets Konstkommuner 2017 svarat på frågan om de har en policy eller strategi för att skapa en samhällsutveckling som genomsyras av kultur svarar mindre än två av tio kommuner (17 %) ja. En tredjedel av kommunerna svarar delvis. I kommentarsfälten hänvisas exempelvis till att kulturen nämns som en del av en övergripande plan eller så håller man på att ta fram ett styrdokument som avser att integrera kultur och konst i samhällsplaneringen. Hälften av kommunerna saknar en strategi för att kulturen ska integreras i samhällsutvecklingen, ofta är det de mindre kommunerna som saknar resurser och tid att satsa på att få med kulturen i planeringsprocesserna.

Kultursamverkansmodellens själva grundstomme är samverkan. Region Västmanland skulle kunna samverka och stödja de kommuner som är intresserade med kompetens och resursstöd, exempelvis för att kunna utveckla metoder för att kulturen ska finnas med i samhällsplaneringen (se exempel på cultural planning på Boverkets hemsida[6]) och i arbetet med konstnärliga gestaltningar i offentliga livsmiljöer. 

White Arkitekter föreslår en tredelad planeringsmodell och har även tankar på en så kallat kulturytefaktor för att säkra att kulturen finns med. Konstnärernas Riksorganisation och White Arkitekter har skrivit en gemensam debattartikel på temat[7]: ”Med en genomtänkt stadsplanering kan landets växande kommuner bli mer kulturtäta. Men saknas styrinstrument som ser till att kulturen tänks in i planeringsprocessen försummas ofta bibliotek, konsthallar, kulturhus, replokaler, ateljéer etc.” 

Därför bör regionen i dialog med kommunerna erbjuda verktyg som säkerställer att kulturen och konsten finns med i samhällsplaneringen och bebyggelseutvecklingen i hela regionen.

 

Medverkans- och utställningsersättning (MU-avtalet) och enprocentsregeln: två viktiga insatser för den samtida konsten och för att stärka konstnärernas villkor

Medverkans- och utställningsersättning (MU-avtalet)

MU-avtalet för ersättning vid medverkan och utställning är en nyckelåtgärd för att förstärka konstnärernas arbetssituation och mycket låga inkomster. Det här en av de största kulturpolitiska utmaningarna vi har i landet, att bild- och formkonstnärerna inte erhåller betalt för sin arbetstid vid utställningar. Därför är det mycket glädjande att Region Västmanland avser att tillämpa MU-avtalet i de offentliga verksamheterna i hela regionen (Kulturplanen s. 11).

Tyvärr saknas det en diskussion i Kulturplanen om hur regionala utställare och arrangörer ska tillämpa MU-avtalet, eller vilka behov av kompetensutveckling och processtöd som krävs för att främja tillämpningen av MU-avtalet hos regionens utställare och andra aktörer med utställningsverksamhet. Vi skulle gärna se att kulturplanen utvecklade hur man planerar att implementera MU-avtalet i regionens kommunala utställningshallar. Avsnittet borde därför kompletteras med en mer djupgående analys av hur regionen ska bidra till att bild- och formkonstnärernas villkor vid utställningar kan stärkas.

I undersökningen Årets konstkommuner uppgav endast Sala kommun av Region Västmanlands sex svarande kommuner (av totalt tio) att MU-avtalet tillämpas. Tre kommuner svarade ”delvis”.

I undersökningen MU-barometern frågade Konstnärernas Riksorganisation utställningsarrangörer från hela landet om hur de tillämpade MU-avtalet år 2014. Endast två av tretton utställningsarrangörer i Region Västmanland svarade på enkäten och av dem svarade bara Västerås konstmuseum ”ja” på frågan om utställningsersättning betalas ut enligt MU-avtal medan Konstfrämjandet Västmanland svarade ”delvis”. MU-barometern visar att den genomsnittliga ersättningen till de konstnärer som ställer ut på Västerås konstmuseum var 5 873 kr[8].

Detta är en indikation på att MU-avtalet måste stärkas i regionen, både utställningsersättningen som är en upphovsrättslig ersättning som rör visningen av verken och medverkansersättningen som rör konstnärens arbetstid och omkostnader inför, under och efter utställningen. Idag tvingas konstnärer, även majoriteten av de yrkesverksamma, att arbeta gratis vid utställningar i regionen. På så sätt subventionerar konstnärerna arrangörerna genom sina uteblivna ersättningar. Konstnärerna får oftast bara ersättningen för visningen av verken, inte för all den tid som läggs ned på arbetet med en utställning. Man kan likna en konstutställning vid en teateruppsättning, där det skulle vara otänkbart att inte arvodera professionella skådespelarna för repetitionstiden utan enbart för de faktiskt uppförda föreställningarna. Här behövs en radikal förändring i synen på ersättning till professionella konstnärer.

I rapporten till MU-barometern 2015[9] lät vi två konstnärer som ställde ut vid en kommunal respektive regional utställningsarrangör räkna på sitt kulturbidrag till kommunen/regionen genom att räkna ut sina verkliga kostnader för sitt arbete med utställningen. Vid den kommunala konsthallen blev konstnärens kulturbidrag till konsthallen 180 000 kr då arbetstiden räknades. Vid länsmuseet blev konstnärens kulturbidrag 387 000 kr.

Regionen måste budgetera för att konstnärerna ska få skäliga villkor och arbeta för att kommunerna arbetar mer aktivt med skäliga ersättningar. Genom att tydligt prioritera detta i regionens egen budget skapas förutsättningar för att Kulturrådet ska skjuta till mer medel. Region Västmanland borde inspireras av Region Västra Götaland som har insett att det är orimligt att konstnärer ska arbeta gratis och därför årligen, i ett första steg, satsat en miljon kr extra bara för att finansiera medverkansersättning hos ett tiotal utställningsarrangörer.

På Konstnärernas Riksorganisations hemsida finns 17 skäl för att tillämpa MU-avtalet för att konstnärerna ska få skäliga ersättningar[10]. På hemsidan finns också praktiska verktyg såsom mallar för avtal och budgetering för konstnärers medverkansersättning, tabeller för utställningsersättning med mera.[11]

 

Enprocentsregeln

Det är utmärkt att Region Västmanlands vill införa enprocentsregeln för den offentliga konsten i regionen och kommunerna.

Konstnärernas Riksorganisation rekommenderar regionen att i dialog med kommunerna prioritera och utveckla arbetet med den konstnärliga gestaltningen av offentliga livsmiljöer. I en tid då det byggs mycket i kommunerna är det en strategisk insats för att fler invånare ska kunna ta del av professionell konst i sina vardagsmiljöer. En procent av byggprojektens budget är en liten insats med tanke på de stora samhälleliga värden dessa investeringar genererar under årtionden framöver för hela regionen. Genom enprocentregeln får regionen och kommunerna en mekanism som år för år säkerställer att våra offentliga rum berikas med konstnärliga och existentiella kvaliteter – vi skapar livsmiljöer med omtanke om hela människan. Den tillför ytterligare en dimension i de offentliga miljöerna och ger oss levande rum för mänskliga möten. Statens Konstråd skriver (2017)[12]:

”Offentlig konst utgör en självklar del av samhällets gestaltade livsmiljöer. Den finns integrerad både i våra viktigaste offentliga rum och i våra vardagsmiljöer där den skapar årsringar av betydelse. Likt god arkitektur bidrar konsten till att skapa intressanta, harmoniska och väl gestaltade platser. Genom sitt fria utrymme erbjuder konsten också möjligheter till starka upplevelser, reflektion och dialog för dem som använder stadens gemensamma rum. Historiskt och i nutid har konstnärer spelat en viktig roll i gestaltningen av gemensamma platser och bidragit till unika boendemiljöer runt om i landet.”

Den offentliga konsten utgör en del av vår yttrandefrihet och är ett av de mest tillgängliga konstnärliga kulturuttryck vi har i samhället. För många barn är den offentliga konsten, exempelvis i en lekpark, det första mötet med konsten. Den offentliga konsten visar att vi alla omfattas av samhällets omsorg. Myndigheten Konstnärsnämnden skriver i sin utvärdering av enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö (dec 2013) att ”all offentlig verksamhet har ett ansvar för att den offentliga konsten integreras i samhällsmiljön”.

Här skulle fler aktörer, såväl alla kommuner i regionen som både allmännyttiga och privata byggherrar och fastighetsbolag tillämpa enprocentsregeln. Göteborg är den kommun som kommit längst i det här genom att skriva in enprocentsregeln i markanvisningarna. På så sätt delas ansvaret för de konstnärliga gestaltningarna mellan allmännyttiga bolag och privata exploatörer vilket borgar för konkurrensneutralitet mellan bolagen och att invånarna får likvärdig tillgång till offentlig konst. Det bidrar till att öka kvaliteten i livsmiljöerna och skulle göra hela Region Västmanland intressantare att bo i, verka i och besöka.

Undersökningen Årets Konstkommuner 2017 visar att många mindre kommuner inte tillämpar enprocentsregeln. I något mer än var fjärde kommun (27 %) tillämpas enprocentsregeln för konstnärliga gestaltningar av offentliga miljöer konsekvent, vilket leder till nya offentliga konstverk vid ny-, om- och tillbyggnationer i offentliga miljöer. En lika stor andel av kommunerna tillämpar enprocentsregeln som en rekommendation eller mål. I två procent av kommunerna gjordes det 18 eller fler nya konstnärliga gestaltningar under 2015-2016. I fyra av tio kommuner blev det under samma period inte ett enda nytt offentligt konstverk. I 23 procent av kommunerna saknade man år 2016 en budget för att köpa in lös konst till de kommunala lokalerna medan det i 17,5 procent av kommunerna fanns en budget på över 100 000 kr. Ett skäl till det här är att många mindre kommuner med små administrativa enheter saknar kompetens och resurser att arbeta med offentlig konst, ett annat är att kommuner saknar tydliga regelverk för när och hur regeln ska tillämpas.

 

Konkreta kommentarer och förslag från Konstnärernas Riksorganisation till de olika avsnitten mot bakgrund av omvärldsanalysen ovan.

Digitalisering, s. 8-9

Digitaliseringen skapar stora möjligheter, även för upphovspersoners inkomster. Relevanta satsningar på digitaliseringens möjligheter bör även inkludera kunskap om upphovsrätten.

Konstnärernas Riksorganisation föreslår ett tillägg till målsättningarna under rubriken ”Digitalisering”:

  • Stöd intern och extern kompetensutveckling som belyser digitaliseringens och upphovsrättens möjligheter och utmaningar.

 

I Västmanland finns goda förutsättningar för kulturaktörer att bo, verka och utvecklas, s.10-12

Till målsättningarna under rubriken ”Inventering av konstnärernas förutsättningar” föreslår Konstnärernas Riksorganisation följande tillägg:

  • Utarbeta en handlingsplan för professionell bild- och formkonst.

 

Till målsättningarna under rubriken ”1%-regeln” föreslår Konstnärernas Riksorganisation följande tillägg:

  • Utveckla stödfunktioner och metodutveckling i dialog med de kommuner som vill stärka sitt arbete med konstnärliga gestaltningar vid om-, ny- och tillbyggnationer.

 

Till målsättningarna under rubriken ”MU avtalet” föreslår Konstnärernas Riksorganisation följande tillägg:

  • Utarbeta en regional åtgärdsplan med ambitionen att MU-avtalet ska tillämpas i hela regionen.
  • Inför en regional MU-avtalspott, till vilken arrangörer i regionen kan söka medfinansiering för att konstnärerna ska få MU-avtalsenliga ersättningar inklusive ersättning för sin arbetstid.

 

Tillgänglighet, jämställdhet, HBTQ och mångfald, s. 17-20

Det är utmärkt att kulturplanen tar upp och detaljerat beskriver arbetet för jämställdhet, mångfald och tillgänglighet.

I arbetet med jämställdhet är även MU-avtalet ett viktigt verktyg. Tydligt i MU-barometern 2015 är att MU-avtalet ger mer jämställda ersättningar bland konstnärer som ställer ut. Viktigt är att konstnärerna får betalt för sin arbetstid i arbetet med utställningar. Inkomstgapet mellan kvinnor och män sjunker bland de konstnärer som ställer ut för de arrangörer som tillämpar MU-avtalet jämfört med de som inte gör det.

Här bidrar Konstnärernas Riksorganisation med några punkter som inte ryms i en övergripande kulturplan men som kan arbetas in i årliga verksamhetsplaner och i den handlingsplan för bild- och formkonsten som vi föreslår nedan:

  • Region Västmanland utarbetar en handlingsplan för jämställdhet och mångfald som innefattar konkreta åtgärder för kulturlivet.
  • Regionen för en könsuppdelad statistik avseende inköp av konst och offentliga uppdrag, fördelning av stipendium och utställningar etc.
  • Regionen verkar för en utökad tillämpning av MU-avtalet i syftet att motarbeta oskäliga löneskillnader mellan manliga och kvinnliga konstnärer.

 

Bild och form s. 27-28

Riksdagens beslut om att ”professionell bild- och formverksamhet” ska vara ett eget ändamål inom kultursamverkansmodellen, innebär även en möjlighet till stärkt statlig finansiering för de regioner som levererar planer och strategier för hur bild- och formkonsten ska utvecklas i regionen utifrån det nya ändamålet. Därför borde Region Västmanland i kulturplanen bli mer utförlig rörande satsningar som rör bild- och formkonstnärers arbetsvillkor och ersättningar.

Det är verkligen glädjande att Region Västmanland avser att införa enprocentsregeln i regionen och i kommunerna och MU-avtalet i de offentliga verksamheterna i hela regionen (Kulturplanen avsnitt 6 s. 11). Här skulle regionen kunna anta utmaningen att bli först i landet att genomföra denna ambition (med undantag för Gotland som bara är en kommun).

Regionen måste budgetera för att konstnärerna ska få skäliga villkor och arbeta för att kommunerna arbetar aktivt med skäliga ersättningar. Genom det nya ändamålet ”professionell bild- och formverksamhet” är bild- och formkonsten inte längre bara ett främjandeområde inom Kultursamverkansmodellen. Fokus bör även ligga på konstnärlig produktion. Genom att tydligt prioritera detta i regionens egen budget skapas förutsättningar för att Kulturrådet ska skjuta till mer medel. Region Västmanland borde inspireras av Region Västra Götaland som har insett att det är orimligt att konstnärer ska arbeta gratis och därför årligen, i ett första steg, satsar en miljon kr extra bara för att finansiera medverkansersättning (omkostnader och arbetstid för konstnärerna som ställer ut) hos ett tiotal utställningsarrangörer.[13]

Regionen bör komplettera sin policy för offentlig konst med en handlingsplan för bild- och formkonsten. Den bör ta ett samlat grepp på bild- och formkonsten utifrån regionens specifika förutsättningar och bland annat fokusera på hur MU-avtalet och enprocentsregeln konkret ska kunna implementeras i hela regionen inklusive vilka stödfunktioner och regionala resurser som behöver tillföras för att samtliga kommuner i regionen ska ha möjlighet att tillämpa dessa. Den bör även analysera den konstnärliga infrastrukturen i Region Västmanland och eventuella behov av produktionsstöd, arbetslokaler och fortbildningsmöjligheter. Stöd kan med fördel tas i handboken ”Så kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik”[14], som innehåller goda exempel från hela landet, metoder, tips och checklistor för en bra kommunal konstverksamhet. Handlingsplanen bör tas fram i dialog med konstlivet och de professionella konstnärerna.

Några av landets kommuner har satsat på biennaler som ett sätt både öka intresset för den samtida konsten och stärka besöksnäringen. Open Art i Örebro är ett exempel där konsten har engagerat en hel stad och lockat konstnärer och besökare från hela världen. Region Västmanland borde utreda möjligheterna för ett större konstevenemang som genomförs med viss regelbundenhet, som ett sätt att svara upp mot det nya ändamålet ”professionell bild- och formverksamhet” inom Kultursamverkansmodellen.

Det är också utmärkt att Region Västmanland vill utreda möjligheten att skapa ett resurscentrum för bild- och formkonsten. Ett sådant centrum skulle kunna erbjuda rådgivning anpassad efter bild- och formkonstnärers behov och en fysisk mötesplats som strategiskt samlar och samordnar det regionala konstlivet, organisationer, myndigheter och näringsliv.

Med anledning av ovanstående analys föreslår Konstnärernas Riksorganisation följande tillägg till punkterna om utvecklingsområden för Bild och Form.

  • Utarbeta en handlingsplan för professionell bild- och formkonst.
  • Säkerställ att professionella bild- och formkonstnärer som ställer ut i regionen ska erhålla MU-avtalsenliga ersättningar, inklusive arvoden för sina omkostnader och för sin arbetstid.
  • Arbeta för att införa 1%-regeln i regionen och i kommunerna och att det inbegriper ett delat ansvar för den offentliga konsten mellan det offentliga och privata byggandet.
  • Utreda möjligheten för ett större återkommande evenemang för samtidskonst inom bild- och formkonsten i regionen.

Punkten ”Stärka infrastrukturen och kompetensen för konst i regionen. I samverkan med fler aktörer utreda möjligheterna för ett regionalt resurscentrum för konst” är viktig och kan utvecklas. Konstnärernas Riksorganisation föreslår följande tillägg i punkten (gulmarkerat)

  • Stärka infrastrukturen och kompetensen för konst i regionen. I samverkan med fler aktörer kartlägga konstnärers och andra intressenters behov av ett regionalt resurscentrum för konst, samt sjösätta centret under planperioden.

 

Här bidrar Konstnärernas Riksorganisation med fler punkter, som inte ryms i en övergripande kulturplan, men som kan arbetas in i årliga verksamhetsplaner och i den handlingsplan för bild- och formkonsten som vi föreslår ovan:

 

  • Låga lokalhyror, ateljéstöd och kollektivverkstäder tas upp som specifika utvecklingsområden.
  • Region Västmanland årligen redovisar hur MU-avtalet (både utställnings- och medverkansersättningen inklusive ersättningar för konstnärers arbetstid) har tillämpats bland utställningsarrangörer i regionen. Det borgar för ett varaktigt arbete med att utveckla regionens arbete med konstnärers villkor.
  • Utställningsarrangörer som erhåller regionala stöd ska i ansökan ha budgeterat för konstnärernas ersättningar i särskilda poster.
  • Utarbeta metoder/riktlinjer i dialog med regionens kommuner för hur arbetet med enprocentsregeln i stadsplaneringen ska gå till. Hög kvalitet säkras genom att den konstnärliga sakkunskapen tas tillvara i hela planerings- och projektcykeln och att bild- och formkonstnärer anlitas i utformningen av den offentliga miljön redan i planeringsstadiet. Ambitionen är att enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning i största möjliga mån tillämpas i regionen även när privata byggherrar bygger flerfamiljshus och infrastruktur i regionen. Region Västmanland stödjer kommunerna med metodutveckling och riktlinjer för hur enprocentsregeln kan skrivas in i markanvisningspolicy, markanvisningar, exploateringsavtal, gestaltningsprogram och detaljplaner samt metoder för att konkret arbeta med de konstnärliga gestaltningarna och inköpen av dessa.
  • Region Västmanland redovisar årligen för när och hur enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning har tillämpats i regionen och arbetar proaktivt med att synliggöra de offentliga konstverken i egna kanaler och i medier.
  • Regionens kompetensutveckling om enprocentsregeln utökas till att inkludera offentliga och privata fastighetsägare och byggherrar.

 

Budget

Konstnärernas Riksorganisation föreslår att:

  • Det inför 2019 planeras och budgeteras för att regionen ska kunna ta fram en strategi/ handlingsplan för bild- och formkonsten med konkreta åtgärdsförslag samt ett resurscentrum för bild- och formkonst.
  • Det ställs krav på att regionala utställningsarrangörer och arrangörer som erhåller regionala medel tillämpar MU-avtalet fullt ut, det vill säga att det förutom utställningsersättning även ska förhandlas och utbetalas medverkansersättning, vilket inbegriper konstnärens omkostnader och arbetstid för att producera utställningen. Konstnärernas ersättningar ska finnas budgeterade i särskilda poster.
  • En regional MU-avtalspott införs, till vilken alla arrangörer i regionen kan söka medfinansiering för att konstnärerna ska få MU-avtalsenliga ersättningar, inklusive ersättning för sin arbetstid.
  • Region Västmanland budgeterar för att ha kompetens och resurser för att kunna stödja kommunerna i att utveckla riktlinjer/metoder för implementeringen av enprocentsregeln, och eventuellt vara behjälplig vid inköp av offentlig konst om mindre kommuner saknar kompetens/resurser att själva göra det.
  • Det budgeteras för årliga workshops och fortbildningar avseende enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning och MU-avtalet. De bör rikta sig till tjänstemän, politiker, byggherrar, fastighetsägare, utställningsarrangörer och konstnärer på regional och kommunal nivå.
  • Region Västmanland ökar transparensen i budgeten så att det framgår hur stor andel som når konstnärerna som producerar kulturutbudet.

 

Med förhoppning att ni hör av er om ni vill att vi att vi ska förtydliga något och att ni reviderar utkastet på kulturplan utifrån våra förslag.

Vänliga hälsningar

Gunnar Forsman, konstnär och ordförande för Konstnärernas Riksorganisation i Region Västmanland
Johnny Molton, konstnär och styrelseledamot i Konstnärernas Riksorganisation i Region Mitt
Eva Månsson, verksamhetsledare för Konstnärernas Riksorganisation

 

 

[4]                          http://kro.se/kommuners-konstpolitik

[5]                          http://kulturvalet.se/Kulturvalet2018_partienkat-komplettasvar_13fragor.pdf